From: kol14.com
To: Folkhälsominister Maria Larsson (kd)
Date: Mon, 13 april 2009 21:43

I bland annat Finland, England, Österrike, Spanien och Nederländerna är det ett erkänt läkemedel och lindrar bland annat astma, hjärntumörer, depressioner och smärtor. I Sverige är det enligt läkemedelsverket likställt med heroin eftersom det ”medför hög missbruksrisk” och ”normalt inte har medicinsk användning.”

Cannabis är hur man än vänder på det ett kontroversiellt ämne att diskutera. Att använda det är ännu värre, moraliskt. Min fråga till dig, folkhälsominister Maria Larsson är: Varför måste jag lida för att jag är svensk medborgare?

De senaste trettiotvå åren har jag levt ett kreativt och gott liv. Jag har bott på nio orter i Sverige och jobbat med allt från skitiga fabriksjobb till internationellt projektledande. Det är inte synd om mig; Jag är intelligent och kan uttrycka mig, men visst har jag svårigheter som starkt påverkar mitt liv.

Frågan kvarstår. Varför kan inte jag få samma vård som medborgare i andra EU-länder?

Jag lider av daglig huvudvärk, och även migrän upp till ett par gånger i veckan där varken profylaktisk behandling eller akutmedicin hjälper. Jag har ihållande bröstsmärtor, allmänna muskelspänningar, sömnproblem och även perioder av djupare depression. Förutom detta har jag även ADHD.

Första gången jag sökte hjälp för värk var jag sju år gammal och klagade på en huvudvärk som vägrade ge sig av. Sedan dess har jag gjort synundersökningar, diverse blod- och urinprovtagningar och en magnetröntgen utan att bli hjälpt. Jag har provat yoga och meditationsövningar utan tillräcklig kvarvarande effekt. Jag har även remitterats till sjukgymnaster, akupunktörer och massörer som till slut, uppgivet, meddelar att mina spänningar inte verkar gå att lätta.

De senaste tio åren har jag sökt psykiatrisk hjälp på tre orter och träffat uppskattningsvis ett femtiotal läkare, sköterskor och terapeuter. Jag har blivit förskriven en uppsjö av mediciner som sträcker sig från lugnande, sömngivare och ångestdämpande till antipsykotiska och antidepressanter. Samtliga utan nämnvärd effekt eller med alltför svåra bieffekter.

FN:s världshälsoorganisation WHO tycker att jag ska lära mig så mycket jag kan om min diagnos, att jag ska delta aktivt i alla beslut som tas om min vård, att jag ska undersöka de mediciner jag tar och deras effekter, att jag ska vända mig till en vårdgivare som kontinuerligt utvärderar sin vårdkvalitet och slutligen att jag ska säga ifrån om jag har frågor eller funderingar. Jag säger att det är svårt, om inte omöjligt.

Efter att upprepat ha blivit nekad hjälp och stöd av patientnämnder, läkemedelsföretag, forskande universitet, privata specialistmottagningar, sjukhus och Attention Östergötland har jag slutligen fått en läkartid – efter snart 20 månaders väntan.

Visst kan det vara oerhört nedslående att inte få rätt, att inte höras, att inte tas på allvar. Men oavsett hur jag än bemöts har jag ändå hopp och förtroende kvar för vården, men främst av allt vägrar jag att ge mig. Jag har rätt, och det jag kämpar för är ett mänskligt och förstående synsätt – både från och mot mig.

Jag anser att min situation idag gör att vårdmottagningen och landstinget direkt bryter mot flera paragrafer i Hälso- och sjukvårdslag (1982:763). Bland annat paragraf 2 (respekt för min värdighet), 2a (vara lätt tillgänglig, kontinuitet, goda kontakter patienter-läkare), 2b (individuellt anpassad information om mitt hälsotillstånd), 2c (arbeta för att förebygga ohälsa), 2e (personal, lokaler och utrustning ska finnas för att kunna ge god vård), 3a (patienten ska ges möjlighet att välja det vårdalternativ som han eller hon föredrar) och 31 (kvalitetssäkring och utveckling).

Ändå är jag inte arg. Jag är inte förbannad. Vad jag känner är svek och ledsamhet, men jag hoppas att det går över.

/ vänliga hälsningar, Joakim Hedström