Vägra hålla käften

I torsdags vibrerade mobiltelefonen till när jag var ute och gick. Dolt nummer. Vanligtvis ogillar jag dolda nummer, men där och då tänkte jag att det kanske var något viktigt som rörde läkarresan.
- Joakim.
- Hej, jag heter [...] Det här kanske kan låta som en konstig fråga, men är du Joakim Hedström i Norrköping med ADHD som skriver om medicinsk cannabis [...]
- Eh … Ja? Vem är du?

Från ingenstans fick jag ett samtal från en mamma till en 17-årig kille med ADHD. Hon bad om ursäkt att hon ringde, frågade om jag hade tid och om jag ville svara på några frågor. Hon och sonen hade läst en del på kol14 och ville nu veta mer om hur cannabis kan fungera på personer med ADHD. Inga läkare hade tid för deras frågor, och sonen hade förgäves ätit sin väg igenom de vanligaste läkemedlen utan att bli hjälpt. Det enda som fungerade var tydligen cannabis.

Givetvis förklarade jag vad jag upplever, svarade på hennes frågor och sa att hon gärna fick höra av sig igen. Igår och idag har jag fått mail från fyra andra personer som vill veta mer om cannabis, lagar, min utlandsresa och ADHD – eller bara berätta sin egen historia.

Det har aldrig varit ett av mina mål att bli talesperson för personer med ADHD, eller för cannabisbrukare, eller för personer med ADHD som vill bruka cannabis i medicinskt syfte. Jag har fått höra att jag är ett av Sveriges ansikten utåt för cannabis, och Slitz-journalisten ställde frågan vad jag tyckte om att legaliseringsförespråkare ställer sig bakom mig.

När jag publicerade det första cannabisrelaterade inlägget på kol14 visste jag att det var någonting jag omöjligen kunde ta tillbaka. Det har jag inte heller velat. Jag har inte ångrat valet för en sekund, utan är tvärtom väldigt stolt och nöjd över det.

Jag har ingenting emot att bli sedd som talesperson för någonting jag tror otroligt mycket på. Dessutom älskar jag, och vill verkligen hjälpa er, att gräva fram information eftersom jag vet hur svårhittad den kan vara. Ibland känns det bara oerhört ensamt och meningslöst.

Det som gör mig ledsen och frustrerad, under dåliga dagar som denna, är att det inte finns fler som öppnar käften. Jag vill svara utförligt på de frågor jag får, men när rastlösheten och irritationen springer utmed nervbanorna och får mig att fysiskt skaka fungerar inte mycket.

Den vanligaste frågan är fortfarande hur ni kan hjälpa mig. Mitt svar kvarstår: dela med dig av dina erfarenheter och tankar. Diskutera dina idéer med andra. Börja med den du litar på mest. Berätta vad du tänker, hur du tänker och motivera definitivt varför. Hjälp mig hjälpa er, och hjälp varandra.

Människor i behov av medicinsk cannabis behöver ingen talesperson. Vad vi behöver är människor som lyssnar till oss, och tar våra erfarenheter på allvar. Tänk igenom din situation, och om du vågar och kan – öppna munnen och öronen och låt dialogen börja.

Kommunikation är lösningen och vägen framåt.