Utdrag ur boken Cannabusiness

Journalisten Johan Anderbergs bok ”Cannabusiness – om konsten att legalisera en drog” släpps i dagarna på nätbutiker och i bokaffärer. En bok där Johan bland annat besöker USA och Nederländerna, pratar med f.d. folkhälsominister Maria Larsson, lyssnar till svenska cannabisodlare och försöker ge en mer komplett bild av cannabis – och därmed även till varför det är så kontroversiellt i Sverige.

Med Johans tillåtelse är här ett av de kapitel som ingår i boken, i sin fullhet. En bok där min import av cannabisläkemedlet Dronabinol ingår som en röd tråd.

Kapitel 2: ETT FÖRSLAG

Det här är början på slutet. Slutet på en parentes i västvärl­dens historia. Tjugoåriga Kat Murti inskärper stundens all­var när hon talar till sina volontärer.

– Om vi får folk att rösta så vinner vi, och vanliga ameri­kaner behöver snart aldrig mer vara rädda för sin egen rege­ring.

Utomhus faller ett lätt oktoberregn på de platta taken medan tunt klädda människor tar snabba steg mellan lunch­restaurangerna och parkeringsplatserna. Det är en ganska vanlig torsdag i norra Kalifornien. Men inne på det lilla hörnkontoret i Oakland planeras spurten i vad som kan komma att bli en minirevolution: det är bara någon vecka kvar innan valdagen 2010, då delstatens medborgare ska ta ställning till en fullskalig legalisering av cannabis.

De ska även välja en ny guvernör efter Arnold Schwarzen­egger, en ny senator och nya kongressledamöter, men det är det inte så många som talar om just här, inte när det står »Proposition 19« på valsedeln. Inte när ett nutida slag om Gettysburg verkar förberedas i korsningen mellan Broadway och Nittonde Gatan.

Kat Murti klappar händerna och talar frenetiskt: om att det här kan gå till historien, om vilket stort stöd de har, om vad som händer om det blir ett ja i november.

– Som Kalifornien går, så går nationen, ropar hon ut och den lilla församlingen börjar applådera med henne.

Det tjugotalet samlade är som ett tvärsnitt av den koali­tion som två år tidigare förde Barack Obama till Vita huset. På plaststolarna sitter studenter, övervintrade hippies, lati­nos, svarta, och lite fler kvinnor än män. På några av de pla­kat, klistermärken och t­-tröjor som ligger i högar på konto­ret har Obamas gamla slogan »Yes We Can« ersatts med »Yes We Cannabis«.

– … och som vår nation går, så går hela världen, avslutar Kat.

Volontärerna ställer sig upp och jublar. Sedan går de snabbt iväg och sätter sig vid sina telefoner. Det finns ingen tid att förlora, det arbete som pågått i flera månader är inne i slutskedet. De ska inte ringa upp statens samtliga 37 miljo­ner invånare, men gärna så många det bara går. Mellan pizza­tuggorna följer de ett samtalschema som är fastklistrat vid telefonen:

»Hej, jag heter Gabriella. Har du röstat än?«

Kat Murti har arbetat sjuttio timmar i veckan i sju måna­der. Det här är hennes första kampanj där hon har en riktig titel. Hon är ansvarig för hela Bay Area: San Francisco, Oakland, San Jose och några städer till.

– Det här är en fråga som handlar om så mycket mer än dem som röker marijuana. När jag började på universitetet här i Kalifornien såg jag själv hur lite pengar staten har. Studieavgifterna gick upp, stipendier försvann, och så lägger vi trehundra miljoner dollar om året på att jaga folk som röker lite gräs.

Ett av kampanjens högdjur, fältchefen James Rigdon, störtar plötsligt in på kontoret. Han kommer direkt från flygplatsen och börjar genast sätta i sig några wienerbröd som någon lagt på hans skrivbord.

Han är en politikens legosoldat. För två år sedan var James i Virginia, året efter i New Jersey. Han flyttar dit det finns en intressant politisk kamp, och där någon vill betala honom.

– Jag röker inte ens marijuana. Jag har testat och det var inget för mig, men det här är speciellt, jag har aldrig varit med om att få stöd från så vitt skilda grupper.

James räknar upp några delar av den brokiga allians som bildats bakom »Yes on Proposition 19«: fackföreningar – för de vita jobb de tror att reformen ska skapa, kvinnoorga­nisationer – för att polisen ska kunna prioritera våldtäkter och våldsbrott, invandrarorganisationer – för att minoriteter oftare grips för marijuanabrott, Libertarianska partiet – för att … ja, för att staten ska ge fan i dem.

– Men jag tror såklart på det här förslaget, annars hade jag inte kunnat arbeta med det. Ta Riverside till exempel, det är helt oacceptabelt att man drar ner på skolbudgeten med 10 procent och samtidigt bygger ett nytt fängelse. Han ler, som om han kommer på en slogan medan han pratar.

– Vi måste välja mellan skolor eller fängelser. För barnen kommer att hamna i antingen det ena eller det andra.

Han börjar dra detaljerna i huvudargumentet: på trettio år har antalet fångar sexdubblats i USA, den främsta anled­ningen är den hårda linjen mot droger, och det kostar en massa pengar, pengar som hade kunnat gå till vettigare saker i samhället. Så enkelt är det.

På väggen i kampanjlokalen hänger foton på familjer där föräldrar ryckts ifrån sina barn för att avtjäna tjugoåriga fängelsestraff för marijuanabrott, men de fallen fungerar mest som bränsle för aktivisterna. James Rigdon nämner inte dem när han intervjuas i radio eller tv. Budskapet är skräddarsytt för vanliga kalifornier och de bryr sig inte så mycket om att några stoners sitter i fängelse. Däremot har de kanske inte så stor lust att betala för deras vistelse där.

– Det handlar om pengar och resurser, om att polisen ska jaga riktiga brottslingar.

Det ser bra ut för Kat och James. Hittills har de flesta opi­nionsundersökningar visat på en liten ledning. Dessutom har de dragit in betydligt mer pengar än sina motståndare. Kampanjkassan innehåller denna dag 2,1 miljoner dollar – tio gånger mer än vad nejsidan samlat ihop. Det är en viktig indikator på vilket stöd kampanjen har, men kommer fram­förallt att bli en konkurrensfördel under kampanjens sista dagar.

– Vi har precis köpt lite tv-­tid i glappet mellan »Daily Show« och »Colbert Report«. Det kommer bli perfekt, säger Kat Murti.

De har bara råd att sända filmerna i några dagar före val­dagen, men nejsidan får å andra sidan nöja sig med att höras i radio. Kat känner sig säker på vinst. Det handlar bara om att få de unga att verkligen gå till valmaskinerna.

Snart får hon veta om hon har varit med om att skriva historia – om Kalifornien blir först i USA och i världen med att inte bara avkriminalisera cannabis, utan också skapa ett system där marijuana kan säljas som vilken reglerad drog som helst – som sprit, öl, tobak och mediciner.

Hon går in i köket, eller »krigsrummet« som det står på skylten på dörren. En jättelik whiteboard radar upp aktivi­teterna dag för dag fram till valdagen den 2 november: demonstrationer, brevutskick och radioreklam. Men ingen dörrknackning.

– Det är slöseri med tid. Folk öppnar ändå aldrig, och vi har inte så många volontärer som man har vid ett president­val. Det är bättre att de sitter vid telefonerna eller delar ut valsedlar i särskilda områden.

Det var när Kat flyttade från Texas till Berkeleyuniversite­tet som hon blev engagerad i marijuanafrågan. Under andra året på college gick hon med i Students For Responsible Drug Policy.

– Jag funderade lite på om det var bra för min karriär, men kom ganska snabbt fram till att jag inte kan hindra mig själv bara för att det är ett kontroversiellt ämne, och jag vet egentligen inte om det är en så stor grej. Hela bilden av ma­rijuanarökare håller på att normaliseras.

Det här är inte första gången Kalifornien röstar om mari­juana. 1972 fick ett likadant initiativ en tredjedel av rösterna, men mycket har hänt sedan dess. Det som då var en produkt av ett anti­-etablissemangstänkande är nu en del av ett offent­ligt samtal om samhällets gemensamma resurser. Förslagets officiella namn är talande: »Tax and regulate cannabis« – beskatta och reglera cannabis. Det är mer Systembolag än systemkritik.

– Vi är inte anti-­hippie på något sätt, försäkrar Kat. Men vi arbetar inom systemet.

I Kalifornien folkomröstas det om det mesta. På valdagen måste medborgarna även ta ställning till om det ska räcka med enkel majoritet för att godkänna statens budget, om registreringsavgiften för motorfordon ska höjas med 18 dol­lar och om pengarna ska gå till statens parker. I kampanj­lokalen finns en valguide för progressiva väljare: nej till för­slag nummer 23, ja till nummer 25, nej till nummer 20 och så vidare.

I år överskuggas allt av nummer 19. Åtminstone i medi­erna. Men det är inte de lokala tidningarna och radiokana­lerna som är mest engagerade. Tidskrifter på östkusten som Time, Businessweek och Newsweek skriver spaltmeter om förslaget. Flera utländska tidningar har skickat hit sina kor­respondenter. Intresset verkar nästan öka med avståndet.

Det finns en anledning till det. Till kategorin amerikanska exportframgångar måste narkotikapolitiken räknas. Noll­tolerans, gatewaydroger – ett helt lexikon och tankegods har likt McDonald’s­-restauranger, Disneyfilmer och Appledato­rer exporterats världen över, och många vill veta vad som händer om marijuanaförbudets ideologiska vagga försvin­ner. Kommer politiken att leva vidare efter att det förlorat en geografisk hemvist, eller kommer den att dö ut?

Det som talar för det senare är att cannabis inte varit olagligt särskilt länge; först en bit in på 1900­-talet började drogen förbjudas runt om i världen. Kalifornien fick sin första marijuanalag 1915.

För utbredningen av marijuana är lagtexterna bara en av många faktorer och det är inte säkert att en legalisering av drogen i Kalifornien skulle sprida sig som något slags juri­diskt virus i USA. Men med Kaliforniens tyngd som USA:s folkrikaste stat och världens åttonde största ekonomi kan följden bli densamma som när delstaten fyra år tidigare klub­bade igenom California Global Warming Solutions Act.

Det blev helt enkelt ett jävla liv.

Lagen innebar att Kalifornien på egen hand förband sig att följa Kyotoprotokollet för att minska växthusgaser, trots att USA under George Bushs regering förkastat idén. Den största vinsten bestod inte i ett minskat antal koldioxid­molekyler från amerikanska västkusten, utan att det gav bränsle åt diskussionen om global uppvärmning i USA. På samma sätt handlar den här folkomröstningen om mer än Kalifornienbornas rätt att röka på. Alla som vill gör det re­dan, och det kommer de att fortsätta med oavsett resultatet.

Det här är en provokation, ett sätt att få fler amerikaner att tala om marijuana, det är ett sofistikerat pr-­knep. Debat­ten handlar sällan om själva drogen, och det är en premiss som både förespråkare och motståndare ställer upp på. Så även Kat Murti, när hon vidgar frågeställningen till att handla om hushållning med skattemedel, arbetstillfällen, eller som just nu: rasism.

– Alla undersökningar visar att vita ungdomar röker mest gräs. Ändå är det en övervägande del svarta och latinos som åker fast.
Det är inte marijuana, utan bilden av marijuana som Ka­lifornien ska rösta om. Det är en bild som det har kämpats om i nästan ett sekel, ända sedan en järnvägskarl från Penn­sylvania började intressera sig för växten.