Snart skiter jag i det här
Jag säger som Martin Karlsson, på ledarsidan i senaste numret av Faktum: Nu skiter jag snart i det här. Han på grund av att de hemlösas situation aldrig blir bättre, jag därför att min kamp för en fungerande medicin är dödfödd. Det är så det känns. I ett kvarts sekel har jag knackat på läkardörrarna utan att ha fått den respons jag söker. Allt annat utom att ge upp känns idiotiskt.
Googla mitt namn och du ser det intill ordet cannabis, inte bara på kol14 utan även hos diverse större mediaföretag. Jag har frivilligt ställt mig på stadens torg och viftat med en enorm cannabisflagga. Sätt på dig ett par objektiva glasögon och du kan skönja reggaemössan, ganjabladet på tröjan och sprutan i armen.
”Så vad du säger är att du är en knarkare?”
På andra sidan bordet sitter två personer; en yngre kvinna och en medelålders man, båda i kostym. Det är mannen med den sprängstinna buken som undrar om jag är en knarkare.
”Alltså, jag har tidigare använt cannabis, i medicinskt syfte, och även cannabisläke…”
”Lena här”, mannen rycker med huvudet åt sidan, ”har ju använt internet. Där står det att du är knarkare. Det är sånt vi kollar upp innan en anställning. Det måste ju till och med du förstå.”
Kanske borde jag säga något. Men att förneka sitt missbruk är väl det missbrukare gör? Jag nöjer mig med att peka finger, säga ”fuck you!” och gå hem.
Det är klart jag förstår att folk googlar mig. Det är inte alls problemet. Lika lite är det ett problem att jag förknippas med cannabis. Jag står för varje ord jag någonsin sagt. Och exemplet ovan är dessutom fiktivt.
Ändå är det just det där med att stå för varje ord som är problemet.
Jag har börjat ogilla vad jag hittar när jag googlar mitt namn och det jag skrivit. Texterna har blivit lamare, och det är något jag inte tål. Visst, jag har nästan alltid haft en vänlig ton, men i takt med att energin sänkts det senaste halvåret har orden gått från vänliga till mesiga.
Det är därför jag vill ge upp. Ge upp att skriva här, alltså, för ingenting förändras.
Läkemedelsverket håller med om att det kan finnas moraliska aspekter till att svenska läkare inte förskriver cannabisläkemedel oftare. Svenska läkemedelsbolag å sin sida har uttryckligen sagt att de inte är intresserade av att forska – eller marknadsföra sig hårdare – på den svenska marknaden, just på grund av Sveriges officiella linje kring narkotika. Och jag skriver samma texter, om och om igen.
Samma klagomål. Samma önskan. Samma svar. Ingenting förändras.
Jag har funnits på kol14 sedan 1999. Sedan dess har jag kallblodigt mördat innehållet på domänen dussintals gånger. Allt på grund av att jag inte står ut med nollägen där jag inte tar mig någonstans. Nu har jag över två år av material att potentiellt döda.
Därför vänder jag mig till er. Och jag sätter ner foten, främst som en markering till mig själv. Jag söker inte bekräftelser på att det jag gör är bra; jag behöver ingen diffus övertygelse att det snart blir bättre.
Antingen hittar jag något som ger mig energi och anledning att fortsätta skriva, eller så skiter jag i det här.
Inlägg (RSS)
Jag vill verkligen att du fortsätter publicera texter om dina liv och kamp med din sjukdom. Har följt dig i över ett år och lästs i princip allt du skrivit.
Sant så sant, att kämpa för någon ändring för något här i Sverige att så gott som tvär kört, jag har kämpat mot läkare och försäkringskassan etc i fyra år utan att något händer, får ingen hjälp till att bli bättre, måste hela tiden göra min egna research och sen lämna förslag på utredningar till läkarna(vilket alltid visa sig vara sant efter tester, så JAG gör DERAS arbete) och chansen att komma åter i arbeta är snart ett minne blått.
Konstigt att dom tycker det är bättre att jag går hemma än att jag får den behandling jag behöver så att jag sen kan börja arbeta igen och betala skatt eller bara helt enkelt kunna vara aktiv men nejdå det är bättre att ignorera och glöma istället för att behandla från deras sida, hade jag bott i Tyskland, Norge, England så hade jag fått hjälp med det jag behöver för länge sedan men inte här i Sverige, nejdå här ska man vänta tills livsglädjen är helt släckt så att dom sen verkligen inte behöver göra något.
Har gått från att tjäna 20.000+ efter skatt till att gå back varje månad och skulderna växer, mycket skoj att vara med om vid 28års ålder, man är inte värd någonting om man är sjuk i detta patetiska land!
Det har varit ett nöje att följa dina inlägg specielt om Cannabis och en tröst i kanten att man inte är ensam om att kämpa för ändringar, jag har en grej igång som du kanske är intreserad av att vara med på så ska ta och skriva ett mail till dig och berätta lite närmare om det.
All the best!
Johan
Du, stå på dig! Du har flera hundratusen människor i Sverige på din sida! För att inte tala om en majoritet av EU´s länder och dess medborgare. Inom en överskådlig framtid kommer det att vända. Fler och fler röster med makt att förändra börjar nu begära, nej kräva en förändring!
Jag kan till en viss del föreställa mig att det är jobbigt att du på kort tid blivit en ”offentlig person” som är lovligt villebråd för media, politiker, knarkkrigare och människor med fördomar och tunnelseende.
Försök skita i dessa blekfeta j-a idioter som kallas sig svenskar, människohatare är vad dom är!
Tack för stöttande ord, men som jag skrev behöver jag snarare en rejäl anledning (och ny energi) för att fortsätta. Något nytt måste till. Ett överblickbart mål. Jag vill inte behöva skriva samma texter en gång till.
@hitme2ice: Jag har inte någonting emot att svara på frågor eller bli förknippad med cannabis på det sätt som nu sker. Inte heller är någon specifikt emot mig, snarare har jag mycket stöd.
Ingen kan begära att du ska fortsätta arbeta för allas välbefinnande. Du arbetar i ett av dem länder i världen där indoktrineringen kring narkotika och läkemedel är den värsta. Det är enormt svårt att diskutera ett ämne där alla redan har bestämt sig. Så frågan är ju tudelad. Å ena sidan har du dig själv och din framtid och å andra sidan har du också dig själv och din framtid (samt alla andras) … fast på ett annat sätt.
Jag bestämde mig väldigt tidigt för att hålla min identitet hemlig just p.g.a. stigmatiseringen kring narkotikaklassade ämnen och läkemedel. Kanske kan ses som fegt för många men samtidigt är jag djupt imponerad av det du har ådstakommit. Vi behöver fler som dig helt enkelt, det är svårt att vara den svarta riddaren i ett samhälle där den lilla människan alltid är den lilla människan och inte värd mer än bläcket som ligger på födelseattesten…
Det här landet är förlorat. Sverige är nog världens tryggaste, men också världens gråaste och mest smygmoralistiska land. Smygmoralistiska? Jo, jag tror många här inte inser att en stor del av den ”svenska modellen” är ren moralism, något man missar eftersom vår politik inte bygger på religion. (USA’s abortmotstånd och stöd för ”family values” är å andra sidan tydlig moralism. Det inser folk både där och här. Med det som händer här ser nog folk inte skogen för alla träd.)
Knarkfrågan är inte särskilt intressant för mig personligen, även om jag principmässigt tycker lagarna är åt helvete. Till att börja har vi cannabis, som i realiteten är förbjudet både för rekreation och medicinskt bruk, trots att cannabis objektivt är mindre skadlig än många droger, inklusive alkohol.
Sen har vi det där med sprutbyten, som med nöd och näppe tillåts i vissa delar av landet, trots den bevisade effekten mot HIV. Och nu är det ju knappast så att folk börjar skjuta heroin bara för att de vet att kan få tag på rena sprutor. Någon viktigpetter kommer säkert påpeka att vi är ett av de få länder som faktiskt har sprutbyte, men glömmer då att vi är ett av de få länder där sprutbyte ens behövs. (I alla länder i Europa kan man gå in på närmaste apotek och köpa en kanyler utan recept.)
Sen har vi alkoholpolitiken. Skyhöga skatter. Enbart försäljning från statens egna butiker. Krogar får bara sälja alkohol till mat, vilket i praktiken yttrar sig så att krogarna serverar lunch på dagtid och alkohol på kvällstid.
Vidare, apoteken. Fram till bara nyligen fick man ju inte ens köpa receptfria värktabletter någon annanstans än hos pappa statens godkända apotek. Där sker det iaf en liten förändring.
Sedan sexualmoralen. En prostitutionslagstiftning som säger skydda hororna (som antas vara kvinnor) genom att bara olagligförklara torskarna, men bara skapar välle förutsättningar för dessa horor iom att de inte kan verka i det öppna.
En barnporrlagstiftning som olagligförklarar även tecknade bilder som inte föreställer riktiga övergrepp mot barn. Någon som minns videovåldsdebatten på 80-talet, som en parallell? För vi vet ju att alla som tittade på Motorsågsmassakern 4 blev djupt störda individer som sedermera började mörda folk och hänga upp de på köttkrokar. Och vi vet ju att en mangaexpert som har 50 loli-bilder i en samling av totalt tusentals, kan komma att våldta sin dotter närsomhelst. Nja… Inte riktigt, va?
När du utvandrar (Jag säger när eftersom det nog är oundvikligt) så kan du glädja med att det inte bara är förbudet mot att inta cannabinoider du lämnar bakom dig.
Jag är inte förvånad över att läsa det du skriver, snarare har jag ofta funderat över hur fan du orkat kämpa på i den takt du gjort, sett till din bakgrund/sjukdomshistorik.
Det finns ingen som orkar kämpa i motvind för evigt, utan att någonsin få igen ens en bråkdel av allt blod, all svett och alla tårar man lagt ner. Det är uppenbart att du passerat gränsen för vad många skulle orka eller ens komma på tanken att göra, men samtidigt kan ingen tvinga dig att fortsätta lika lite som en kommentar med några vänliga ord får dig att få fart på pilotlågan igen.
Dock blir jag lite brydd av att du börjar prata om att rensa bloggen och börja om. Jag känner igen tankegången från när jag själv kämpat och bara mötts av motstånd. Man vill bara lämna allt, rensa det ur sitt medvetande och syssla med något helt annat. Man orkar inte ha kvar några spår av det man lagt ner så mycket tid på eftersom det bara påminner om egna och andras tillkortakommanden. Frustrationen över att aldrig ta sig vidare är mycket otrevlig. Om det stämmer för dig vet jag inte, men så är det för mig. Antingen skäms man för de dåliga beslut man tagit, eller så blir man förbannad på olika idioter man haft kontakt med som bara slängt grus i maskineriet istället för att olja det som det var tänkt.
Istället för att rensa allt från nätet och göra din kamp osynlig för framtiden vill jag råda dig till att ta en paus, varva ner och lägga allt i malpåse. Vem vet, om några veckor/månader/år kanske något händer som får dig att köra igång igen?
Man behöver inte vara så av/på som ens sjukdom vill att man ska vara. Men det är svårt :)
Ta hand om dig! /Hanky
Anledningen till att jag pratar om att (ännu en gång) rensa kol14 skulle vara för att få en ren plattform. Tidigare har jag haft olika, relativt tydliga, mål att arbeta mot. Nu har jag ingenting sånt. Därför återgår tankarna till det logiska ”rensa och börja om”.
Det är ni som läser och kommenterar som har gjort att jag orkat hittills. Och det var även därför jag öppet förklarade min sjukdomshistorik i första läget; jag orkade inte med medicinjakten själv utan behövde stöd, och jag fick mer stöd än jag någonsin trodde jag skulle få.
Samtidigt har det nästan hela tiden funnits en röd tråd för mig att följa, och olika myndigheter och instanser att försöka få svar från. Nu har jag fått de svar som går att få, eller upprepat nekats minsta kommentar. Oavsett hur många påstötningar jag än gör kommer läget inte att förändras. Det måste jag inse, och förhålla mig till.
Men jag tänker inte ge upp. Aldrig. Däremot behöver jag hitta ett fokus igen. Gärna snart. Gärna tydligt. Vad det skulle vara? Jag vet inte. En fungerande medicin? Ett textproducerande halvtidsjobb? En flytt utomlands?
Det finns ett vansinnigt (mail)projekt jag påbörjade för över tolv år sedan. Kanske är det dags att ta upp det igen.
(Och nej, Hank. Jag kommer inte att tömma kol14. Texterna ska vara kvar. Alltid kan de reta eller inspirera någon.)
Jag beundrar dig och alla andra som har ett funktionshinder och som får slåss mot väderkvarnar för att kunna leva ett drägligt liv. Det är tyvärr inte första gången någon hjälpsökande nekas vård.
Du ska inte känna någon press att fortsätta, du känner att gränsen är nådd, men jag tänker på dig och önskar av hela mitt hjärta att du får ett så bra liv som bara är möjligt.
Kram!
Pinglan
Fullt förståeligt att en sådan här känsla infinner sig.
Du har ju kämpat i många år och fått en laglig medicin i din hand.
Sen står man där med medicinen i handen och tänker ”nu då?”.
Att fortsätta att bli medicinerad kostar ju sjuka pengar.
Och här hemma springer man in i gigantiska väggar som läkemedelsverket och andra statliga institutioner.
Så det får den mest härdade att känna, va faan är det frågan om.
Beröm ska du ha för du har gjort detta gigantiska arbete och att ha öppnat upp ögon för en del okunniga.
Personligen vill gärna se dig kvar i samma stil, tittar själv in 1 gång i veckan för se om något bra har hänt.
Men du ska definitivt följa ditt hjärta om hur du känner det.
btw
Sen vet jag du innan har haft liknade tankegångar i din ADHD om andra saker.
Kan detta också vara en ett resultat av ADHD´n?
Tjena J.
Tar det här över istället för på mailen.
Jag förstår dig helt och hållet! Man kommer ingenstans med någonting i vårat ”kära” land vad det än vara må så skallar man huvudet blodigt om man försöker få sin rätt eller få folk i systemet att förstå att dom är ute och cyklar. Tyvärr måste ju också tilläggas att vad det än gäller som är helt galet i Sverige så är vi för VEKA OCH RÄDDA att säga ifrån! Kolla alla andra länder när dom tröttnat på att överheten skott sig länge nog, dom har verkliga demonstrationer som ofta leder någonstans, här står 20 pers med flaggor och viskar lite tyst, så länge det inte är hur synd det är om mina landsmän i landet här och där då finns det folk som ställer sig upp och ylar friskt.
Jag stångade pannan blodig mot mitt bostadsbolag i frågan om hyreshöjningsrätten vid stambyte vilket skall ingå i renoverings och moderniserings kontot hos respektive bostadsbolag, då hjälpte politikerna till att ändra formen stambyte till installation och därmed går det inte att att hänvisa till reparationsfonden. Mitt bostadsbolag som är komunalt(Skall ej vara vinstgivande) har lyckats trolla bort 400 miljoner som bla skulle gått till stambyten. Jag var ensam i mitt område 167 lägenheter att gå upp i hyresnämnden mot dom och det är heller ingen annan som bor i samma bolag som försökt varken innan eller efter. Mitt bostadsbolag är 3jen störst i Sverige.
MEN JOAKIM små vinster får en att få upp hoppet ibland, som du vet var jag i Amsterdam nyligen och det var en tråkig upplevelse med skithotell som målats upp som ett fint lungt och romantiskt hotell utav en våra kära researrangörer men det fanns inte ett rätt på hotellet det skulle vara 3 stjärnit men kunde med nöd och näppe möjligen nått 2 stjärnor.
Idag har jag fått tillbaka hälften utav pengarna det kostade, men jag skall FAN inte ge mig förrän dom ger mig en ny resa som uppfyller kraven om det som utlovades på hemsidan. Så summasumarum du hade framgång i ditt projekt med att få in medicinen från Holland och få beslaget hävt, du HAR skördat lite framgång i ditt slit se det som en delvinst påväg till mållinjen. Jag och alla som delar din mening är grymt tacksamma att någon tar SKITEN och ställer sig upp utan att skämmas.
Kolla hur länge Bard har öppet visat hur han tycker lagen ifråga är helt åt helvete i en herrans massa år, han har i och för sig inte engagerat sig som du har men han har heller aldrig hymlat med vad han står för(strongt tycker jag av en offentlig person) samma med dig du står upp för din övertygelse kämpa vidare om inte för annat än rätten att nyttja sin kropp som man vill för att som i ditt och mitt fall få bukt med ADHD och smärta. Hade det inte varit för att jag tar hänsyn till mina gamla föräldrar och deras åsikt eller rättare sagt min pappas(Mamma betalade resan så jag skulle kunna få lite ro i hjärna och slippa värk, till och med hon född 1938 har fattat grejen med CB) så hade jag broderligt stått upp vid din sida och kämpat med dig.
Jag tror dock inte arrangemang som Smokefestival är rätt väg att gå, pga att det kommer för mycket kids som bara tycker om att vara flummiga och en massa tomtar som inte har något vettigt att säga som du och Bard och det är tomtarna och barnen som det fokuseras på utav media och press samt politiker.
Själv tycker jag också om att vara flummig men det är framförallt skönt för att hjärnan får vila lite eftersom det oftast känns som den brinner upp av alla tankar som far dygnet runt, och kunna slappna av tillräckligt i kroppen så jag slipper ha ont jämt.
Ps Sorry alla om det vart lite långt inlägg! Brukar ha dom privat med Joakim annars men tänkte att VI ALLA som läser Joakims sida och stöttar hans kamp försöker få honom att hitta gnistan och hoppet igen!Ds
Möjligtvis. Så här har livet varit så länge jag kan minnas. Upp, ner, allting, ingenting. Och det jävliga är, att trots insikten verkar det inte bli lättare att förändra situationen.
Hej,
endast en revolutionär sinnesomställning inom varje människas inre kan anbringa en oblodig, revolutionär ändring i samhället. Det är varje människas ansvar att göra detta.
Vi ser tecken på det i Nordafrika och nu är tiden här för oss att ta ansvar och inte överlåta detta på politiker eller någon annan för den delen. Det beror helt på oss. När vi då tillsammans slår våra styrkor ihop, är vi starkare än de utan en stark idé att stå bakom någonsin kommer att bli.
Tyvärr är vi här Sverige för tillfället alltför långt bort ifrån det faktumet, då man varje dag förpestas med reklam och massmedier som säger vad man ska tro och tänka. Det gör en passiv och man vågar inte att utmana sig själv genom att ”stänga av” lögnerna och propagandan omkring sig.
Jag har dock ett kreativ och konstruktivt förslag för dig, ett värmande ljus i mörkret, en nygammal riktning som är mer aktuell nu än någonsin.
Den som är hjärntvättad lider av syptom där vetenskapliga yttringar bemöts med känslomässiga reaktioner och aldrig av saklig debatt. Ett sätt att bota en hjärntvättad person är att stegvis visa de sanningen.
Och början på att öppna upp folks ögon är: industrihampa.
Sedan 2003 är det lagligt i Sverige att odla industrihampa (pga Europadomstolen ogillade Sveriges fällande av bönder som gick i EU-linje med laglig odling hampa).
Om du läser ”Emperor wears no clothes” av Jack Herer kommer du nog hitta den inspirationen du behöver för att fortsätta kampen. Det har jag i vart fall.
Om vi då stegvis kan få cannabis-plantan accepterad för de fantastiska möjligheter den kan bringa många människor i så många fler syften än rent medcinska, torde det så småningom öppna upp för debatt även för medcinska syften.
Jag har personligen gett upp anvädningen av cannabis och andra droger i förmån för att kunna kämpa för dessa frågor utan att någon smutskastningskampanj kan miskreditera allt det arbetet som nu står för dörren.
Framåt, i kärlek, sanning och kamratskapens anda. Tillsammans är vi starka – för idéer är går inte att ta kål på.
// Hendrix
Läkemedelsverket har tidigare svarat mig ang industrihampa (när jag frågade om jag fick odla thc-rik cannabis).
Jack Herer-boken står på listan över böcker att läsa någon gång. Kanske borde jag undersöka den snarare än senare.
Ta och läs den, kommer att vara en upplyftande läsning – du kommer att få mer fart från den än av något du kan läsa om i ämnet.
Alternativ kan du kolla på ”Hemp Revolution” på youtube. Behandlar samma ämne sakligt och med människor som berättar om deras erfarenheter.
Problemet är just det:
skall debatten nå påtaglig nivå måste man börja någonstans. Folk har generellt en alltför hjärntvättad uppfattning om plantan.
Därför bör man mjuka upp massorna med att få de att börja äta dess frön, dess olja och alla andra produkter som baseras på den. Dessa säljs redan idag i viss mån runtomkring vissa hälsobutiker och främst, tror jag, på olika nätbutiker. Nilzaboden, Hampavaruhuset, Hampaprodukter, reidarssons.se m.fl.
Lagen om minsta motståndet, vi börjar där det går att få ett grepp.
Sköt om dig
Hej,hej J.
Till att börja med ber jag om ursäkt för att det har tagit ett antal månader innan jag hörde av mig till dig igen ( mycket av det jag bestämmer mig för att göra så fort som möjligt har, av någon anledning, en tendens att skjutas fram längre och längre tills jag glömt det och inte gör det alls ), men jag lovar att jag ska mejla dig och uppdatera dig lite om hur jag har levt och lever mitt liv sedan vi sist sågs eller hördes. Om jag inte missminner mig så pratade jag med dig senast när jag fortfarande höll på med musik och spelade i Storfors på någon ”festival”. Det var nog runt år 2000. Så det var ju inte direkt i går vi umgicks.
Jag har suttit i några timmar på morgonen nu och funderat på vad jag skulle skriva här och hur jag skulle uttrycka mig, när jag läser här vad du skriver så slås jag av hur extremt begåvad du är på att uttrycka dig i ord, riktigt, riktigt bra. Vilket gör att jag nästan får lite av prestationsångest när jag ska försöka få till ett bra inlägg här.
Du och jag har ju bara känt varandra som barn och tonåringar, nu är vi ju vuxna och förandrade som människor sedan vi umgicks. Jag har ju ingen som helst erfarenhet och kännedom om den sjukdom och den kampen som du genomgår och som du kämpat med större delen av ditt liv. Jag kan bara säga att jag fick en chock när jag såg dig i media i höstas då du berättade om den här medicinen du skulle testa. Min bild av J anno skolålder är att du var mycket smart och duktig i skolan, ett litet snille som var duktig som tusan på musik, datorer och det mesta som du företog dig. Jag minns att när vi spelade spel på din Amiga 500 hemma i din källare så var du så oerhört mycket bättre än mig, vad vi än spelade. Någonstans på vinden har jag ett kasettband med dina gamla datorlåtar och man kan ju höra på dom att du vet vad du höll på med. Skrivandet som du är så begåvad i fanns ju redan då det med, om än i inte fullt lika utvecklad skala som nu.
Att du skulle må som du gjorde, och att du senare i livet skulle få kämpa så för att få hjälp och stöd, fanns liksom inte på min karta. Du mådde inte bra, men det fattade jag inte.
Jag lider med dig för det som du tvingats genomlida. Jag är så jävla imponerad av det du gjort i din kamp.
Jag såg en enorm styrka hos dig (och dina syskon) när er mamma gick bort så oerhört mycket tidigare än vad ett barn ska behöva uppleva. Kanske har den styrkan hjälpt dig i din kamp. Jag förlorade min far 2008, jag var 32 år då, men visade inte hälften av den styrka då som ni gjorde när ni var små. Att gå till skolan efter det som hände hade jag aldrig klarat men ni gjorde det och det är fantastiskt starkt, att försöka leva vidare fast det är så svårt.
Jag är inte påläst alls inom det som du slitit och kämpat så med, och jag vet inte hur jag ska kunna få dig att vilja fortsätta med din kamp, men du har så mycket mer att ge tror jag. Du är duktig på att föra fram din åsikt på ett väl formulerat sätt, du är bevisligen mycket intelligent och du har fört denna kamp mycket, mycket länge. Jag får känslan av att du inte kommer känna dig fridfull innan din kamp ger dig resultat. Jag tror att du kommer att få det om du fortsätter helt enkelt.
Jag anser dig vara en av mina bästa vänner från min uppväxt, en jävla bra kompis. Jag lyckönskar dig och kommer att följa dig här, jag tror på dig!
Ha det!
/H
@hedman: Tack! Din kommentar orsakar lite väl mycket tårar här, så svaret kommer i privat mail till dig. ;)
FAN till och med på mig orsakade föregående talares ord tårar, riktigt fint skrivet och galant ordval H. Verkar som om människokännaren i mig än en gång fick vatten på kvarn! Känner lite själv att jag platsar varken ord eller begåvningsmässigt för att uttala mig, när man läser det J gör och hur han uttrycker sig
SUG åt dig J framför allt från dom 2 senaste inläggen!!! 1 som uppenbarligen är lika ordbegåvad och påläst ifrågan och kampen som du.
Samt en gammal kamrat som har så fina saker att säga om dig. Du och Hendrix borde slå era KLOKA huvuden ihop och tala om för oss andra vad vi kan bistå med för att hjälpa till!
Hare nu J så hörs vi längre fram.
Jag fick just meddelande att jag är nominerad till Årets hedersflashbackare. Tävlar mot bland annat kungen, Jimmie Åkesson och Julian Assange. Jag siktar på att komma före åtminstone kungen i Flashback-popularitet.
Jag skiter i helt hur du gör med Kol14 som så.
Huvudsaken är att du får grepp om livet, och hanterar det på det sätt som funkar för dig.
Nu är jag självisk, men verkligen önskar du får den motivation, kraft och uppmuntran att fortsätta denna quest mot att introducera medicinsk cannabis på en mer bred front än vad vi har idag,
Vi har ynka ca100st som fått medicinsk cannabis idag, och de som fått det är dödligt sjuka.
Och då patienter som i princip redan fått ett datum när de ska”dö”.
Frågan som är viktig, ska man behöva dö för att få adekvat medicinering för att få livskvalitet och hjälp som vi patienter borde få.
Eller ska vi lida för en moral som samhället har och inte har någon logik.
Sorry for min själviska önskan för du skall fortsätta med kol14.
Men rätt och slätt, så behövs du.
Du behövs! du är en inspiration för många och en nagel i ögat på makthavare, fortsätt slåss även om du är på tomgång inget varar för evigt! Du borde kanske slå följe med andra eldsjälar som vill ha medicin.
peace!
Fruktansvärt inskränkta människor det där. Ett så pass stort engagemang du har visat i din kamp för en medicin borde snarare vara en merit. Av ren nyfikenhet skulle det vara intressant att veta vilket företag det rörde sig om. Hade jag haft möjlighet hade jag anställt dig på stört. Det är kanske inte så mycket tröst, men du kan i alla fall räkna med min röst i Flashbacks tävling.
Stå på dig!
På det säger jag njaa. Att fortsätta när man är på tomgång bränner ut en person snabbare än kvickt. Frågan nu är hur jag hittar ny energi, och var. Har ett par tankar. Får se var de landar.
Fler har missat det, men det står faktiskt i texten. Ledsen. ”Och exemplet ovan är dessutom fiktivt.” Tack för uppmuntrande ord.
Jag vet inte om det beror på detta inlägg eller starkt cannabis-stöd på flabban, men just nu ligger du först med 31 röster. (Det är efter min röst. :) ) Precis efter befinner sig Julian Assange med 29 röster.
sluta aldrig kämpa joakim,.
jag håller på dig.
du fortsätta vara den fräscha vind du varit så länge
Sluta inte!
Det är få som har vågat hänga ut sitt namn, för sanningen. Dock så måste jag säga att det verkar bli ljusare, unga människor har varit i kontakt med all möjlig narkotika, och kan nog därför se skillnad på tunga droger och lättare beruseringsmedel. Att det fortfarande är människor som litar på det första som kommer upp när man söker på ditt namn, OCH inte anstränger sig för att läsa vad det hela handlar om. Mediciering. That’s it.
Ge inte upp.
/Aktivist
Joakim, You are a fantastic and brave person. You deserve serenity, respect and happiness. Whatever you decide you deserve this and I hope all who meet you realise this.