Snälla läkare, samarbeta över vårdenhetsgränserna
From: kol14.com
To: Min migränläkare
Date: Sat, 28 Mar 2009 11:11
Hej,
Specialistläkare N.N på vuxenpsykiatriska kliniken i Norrköping kommer antagligen att kontakta dig, om han inte redan har gjort det. Han bad mig om tillåtelse för detta och jag sa ja.
Det gäller att jag nu slutligen, efter 18 månaders väntan, ska få träffa en psykiatriläkare igen. Turerna har varit många och snurriga, men i korthet gäller det att jag ska träffa en läkare för att diskutera möjligheten till Sativex-medicinering – och jag vill att vårdens psykiska gren ska samråda med den fysiska, vilket inte verkar vara det normala förfarandet.
Från din (den fysiska vårdens) sida gäller att jag har haft daglig huvudvärk i varierande styrka de senaste 25 åren. Jag har gjort synundersökningar, diverse blod- och urinprovtagningar och en magnetröntgen utan att bli hjälpt. Jag har provat yoga och meditationsövningar utan tillräcklig kvarvarande effekt. Jag har även remitterats till sjukgymnaster, akupunktörer och massörer som till slut, uppgivet, meddelar att mina spänningar inte verkar gå att lätta.
Förutom den vanliga huvudvärken har jag även migrän som jag tar akutpiller för. Tyvärr hjälper medicinen bara ibland, men vad som alltid anländer är en extremt orolig och bubblande mage. Tidigare åt jag även förebyggande migränmedicin men har slutat med den eftersom jag inte längre såg någon effekt.
Från psykiatrins sida har jag sökt hjälp sedan 1999 och träffat dussintals av sköterskor, psykologer och chefsöverläkare på tre olika orter i Sverige. För lite över två år sedan fick jag diagnosen ADHD.
Jag har under det senaste decenniet knaprat mig igenom FASS gällande lugnande, sömngivare och antidepressiv medicin utan märkbar effekt.
Svårigheterna jag upplever är bland annat huvudvärk, migrän, bröstsmärtor, allmänna muskelspänningar, sömnproblem och depressioner. Förutom det tillkommer ADHD-symptom som bland annat rastlöshet, koncentrationssvårigheter, låg stresstålighet och att jag är lättdistraherad.
Sedan 2001 har jag i omgångar på dagar eller veckor självmedicinerat med cannabis. Dess effekt är, till skillnad från andra läkemedel, otroligt befriande. Smärtor och symptom lättar eller kan försvinna helt, och det är enbart i detta tillstånd som jag kan slappna av – alls. Tankarna springer inte längre ihjäl mig och det är en fantastisk känsla att enbart kunna vara stilla för en stund.
Jag har de senaste åren haft kontakt med de flesta myndigheter och företag inom läkemedelsindustrin och vården. Det senaste halvåret har jag bland annat försökt få hjälp via Attention Östergötland, bett om hjälp upprepade gånger till Patientnämnden och även blivit nekad hjälp av en privat specialistmottagning i Östergötland.
Nyligen fick jag kontakt med en mottagning som har en av de sju läkare i Sverige som någonsin fått tillstånd att förskriva Sativex. De är intresserade av att träffa mig, men för det krävs en specialistvårdsremiss. För att få en specialistvårdsremiss behöver jag träffa en läkare, vilket jag nu slutligen ska få göra i maj.
Så mötet med N.N kommer att bli en medicinsk utvärdering av min situation idag, och det är för att förklara läget för dig och förbereda dig på hans samtal som jag skriver det här mailet. Jag har efterfrågat en helhetssyn på mig som patient där mina läkare samarbetar över vårdenhetsgränserna, och det verkar som om det för första gången händer något.
Eftersom jag har sökt hjälp för smärtor i 25 år, och för psykiska svårigheter i 10, tycker jag det är dags att vårdenheterna samarbetar, lyssnar till mina önskemål och hjälper mig.
Hoppas att du tog dig igenom det här brevet trots dess längd, och att du vill och kan hjälpa till.
Stort tack på förhand.
/ hälsn, Joakim Hedström
Duuu, vill bara bekräfta att jag fått samma erfarenhet av just bristen på kontakt mellan vårdenheter.
Försöker ringa patientnämnden…..men de har checkat ut en timme för tidigt – har tydligen inte koll på sommmartid.
Nä, vem har koll och ansvar idag?????
Dom kan spara mer – lägg ner och börja om från början.
Det här skärandet i vården gör att den inte hänger ihop längre.
En canceropererad som får ont i magen blir till gallpatient och ska försöka lära sig äta trots att han har ett hål i gommen så maten går upp i näsan.
Men man avvaktar…… sond tas bort…. planering och bedömning ska ske….tiden går och patienten får ingen mat. Kallas förvirrad.
DET HETER SVÄLT!!!
Är fortfarande gallpatient och info om vad som hänt innan finns inte på avdelningen ens efter flera veckor.
Kan man inte äta själv har man inte en chans!
Han ligger i ett långt utdraget döende nu…..
Var finns värdigheten?
Hur kommer man undan sådan ”vård”???
Tack för kommentaren, men synd att läget låter helt åt skogen. Om inte patientnämnden svarar på tilltal så prova tidningarna där du bor. De kan mycket väl vara villiga att ta upp brister och skriva från ett patientperspektiv.
Hoppas att läget blir vettigare snart igen.