När var hur, och ett litet adhd-barn

Jag har tidigare skrivit om att jag håller på att sammanställa de cannabis-relaterade inläggen på kol14, varva dessa med personliga historier, och publicera dem i en bok. Intresset från förlagen är minst sagt förväntat svalt, och jag är mycket väl medveten om att jag själv inte kommer klara av att genomföra projektet på egen hand. Därför byter jag strategi.

Delar av det planerade innehållet kommer jag att publicera här, kanske för att se om det alls är intressant. För mig är det klart viktigare att kunskapen om cannabis potential som läkemedel kommer ut än att jag tjänar pengar på den. Lika lite som jag är mina svårigheter har jag ensamrätt på vad jag hittills har lärt mig.

Med detta inte sagt att jag inte vill hitta ett förlag, eller att jag slutat rycka i många av de trådar jag tidigare har skrivit om. Det pågår bara väldigt mycket i livet just nu – det mesta relaterat till vykort.

Ni är fortfarande många som på olika sätt hör av er, berättar saker om er själva, och vad som händer ute i världen. Allt kan jag inte skriva om här just nu, men på fredag hoppas jag åtminstone kunna länka till en intressant tidningsartikel.

Jag är 5 år, även idag

Vissa beskriver det som att ha snöstormar i huvudet, eller att det är som en centrifug. Utan att ha hört andras förklaring benämnde jag det som brus. Ett tankebrus där det är svårt att uppfatta detaljer eller vad de handlar om.

Att ha adhd är för mig detsamma som att vara fem år igen. När jag blir för trött stampar jag med fötterna i marken, gnuggar mig i ögonen och blir sur. ”Bläh, det är inte kul längre”, gnäller tankarna och jag ger utlopp för dom.

Jag kan också gärna stanna i det stadiet, bara för att. Jag vet att jag borde kunna komma ur det, men jag bryr mig inte. För trött för att orka, och så blir jag besviken på mig själv, och därmed även alltför vrång för att göra någonting alls.

Med adhd har du alltid ett revolterande barn i släptåg; någon som springer fram och tillbaka, knackar dig på benet, vill visa något, vill ha uppmärksamhet, vill kissa, vill inte kissa, vill ha en bulle, vill ut och leka. Jag har jobbat på dagis och förskolor, och för mig är det ingen som helst skillnad.

Och allt blir värre om jag är trött eller hungrig, både för mig själv och dom omkring. Svårigheterna mångdubblas, och till slut måste jag dra mig undan – inte för att det gör saker bättre, utan för att jag inser att jag inte längre har någon social förmåga kvar. Jag och min femåriga bästis vandrar, bistra, hand i hand hemåt.