Mamma

Den 19:e augusti 1989 förändrades världen. Från att ha varit en trygg plats där det mesta var vad man förväntade sig fanns inte längre några fasta punkter. Men det började några dagar innan det.

Mamma hade precis genomgått en rutinoperation. Jag, syskonen och pappa besökte henne på sjukhuset, och några dagar senare kom hon hem. Jag vill tro att hon var sitt vanliga jag – glad, och med energi över till alla, men jag är inte säker. Det enda jag ser när jag tänker tillbaka är sjukhusgula överkast, vita tjocka lakan och mamma någonstans nerbäddad bland dem.

Om några månader kommer jag att vara lika gammal som hon var då. Jag har tänkt på den dagen i flera år. Hur kommer jag att må? Var kommer jag att vara? Vem kommer jag att vara?

Hon var 33 år och hade fött tre barn. Hon hade gift sig 13 år tidigare, under sommaren samma år jag föddes. Jag har sett efterfestbilderna från trädgården bakom huset där vi bodde. Mamma i stora, bruna glasögon och krulligt hår, och pappa med svallande hår och en stor mustasch. Det är min tydligaste bild av henne, och den är från ett halvår innan jag föddes. Ändå känns det som att jag var där, på en av de största dagarna i hennes liv. På sätt och vis var jag det.

En fredagskväll, några dagar efter att hon kommit hem från sjukhuset, ville pappa och mamma ha en kväll för sig själva. Vi barn skulle sova över hos släktingar för att ge föräldrarna en lugn kväll. Jag kysste mamma i pannan, där hon låg under en filt i soffan och tittade på teve, och sa ”hej då, vi syns imorrn”.

Givetvis sågs vi inte dagen därpå. Jag är osäker på om jag har kommit över ångesten över att det blev mina sista ord till henne. Det brutna löftet hänger kvar.

Istället för att träffa mamma dagen efter möttes jag av mormor och morfar på grusgången hos min morbror där jag sovit över. Jag hade packat väskan, sagt hej då och satt mig på cykeln.

”Du bör nog åka upp till farmor”, sa morfar och såg allvarlig ut.
”Vad har hänt?” Något var väldigt annorlunda. Det fanns ett tomt stirrande i deras uttryck som jag inte hade sett förut.
”De har hämtat mamma med ambulans.”

Cykelturen över järnvägsrälsen, genom skogen, under bron, förbi husen upp till farmor genomfördes i ett klarvaket transtillstånd. Jag var medveten, jag såg allt omkring mig, jag vet vad jag tänkte – ändå var tankarna någon helt annanstans. Så vitt jag visste hade inget hänt.

Mellan träden såg jag bakåt hur ambulansen hämtade henne; de fladdrande blåljusen fanns där, väntan, hopplösheten. Jag visste hur framtiden utan henne skulle bli. Jag såg och kände förbannat mycket under de där få minuterna. Jag vet bara inte vad. Ett par oerhört intensiva ögonblick, och en kompakt dimma mellan dessa.

Syskonen var redan hos farmor. Ingen gjorde något. Alla väntade på besked. Farmor skrev en lista, gav mig den och lite pengar.

”Kan du åka och handla det här åt mig?”

Kanske behövdes varorna, jag visste inte, och det spelade ingen roll. Fanns det något som kunde skingra tankarna för bara en liten stund var det värt det. Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna. I samma stund öppnade pappa dörren. Han kom in i hallen, satte sig ner på knä och kallade sig till oss.

”Kom hit allihop.” Han kramade om oss, och det fanns inget tvivel längre. Det fanns inga svävande ord eller bortförklaringar. ”Mamma är död.”

Det här var lördagsförmiddagen, två dagar innan jag började sjunde klass. Mina syskon var 10 och 5 år gamla. Resten av lördagen och söndagen drogs ut till en oändlig rad av timmar och ihopmixade minnen. Farmor sa att jag inte behövde handla, mormor bjöd på mat ingen åt, och människor kom på besök och förklarade sin sorg.

Det var under dessa dagar, när jag var 12 år och allihop sov i pappas dubbelsäng som jag lärde mig något underbart. Man blundar när man ska sova. Tidigare hade jag legat och stirrat till tröttheten kom och sövde. Ingen hade gett några instruktioner för hur man bäst sov. Att sova ansågs så naturligt att alla tydligen borde ha förstått grundprincipen.

Helgen var konstig, väldigt konstig. Jag hade förlorat mamma, men lärt mig att sova.

Utdrag från kol14-brev, manusidéer och minnen.