Det kom in en kommentar på siten tidigare idag som jag tycker är värd att lyfta fram. Den hittas på inlägget Nekas specialistvårdsremiss och handlar om att det inte nödvändigtvis är bra att berätta allt för sin läkare.

Jag avråder ingen från att berätta allt, absolut inte. Jag tänker fortfarande vara ärlig och rak mot alla jag träffar inom vården, för det är den enda väg jag ser kan hålla i längden. Men visst finns det anledning att tänka efter, innan du berättar din historia.

Hej

Jag har läst på din blogg och hoppas verkligen att det vänder för dig nån gång och att du får den hjälp du SKA ha.

Ett litet tips till alla som kommer i kontakt med sjukvården. Jag har själv erfarenhet av detta. Ett tag självmedicinerade jag då jag ansåg att jag inte fick den hjälp som behövdes. Jag var senare ärlig och berättade om självmedicineringen, och att det var avslutat.

Detta har medfört att jag inte längre kan få adekvat hjälp av sjukvården nästan oavsett vad jag söker vård för. Tråkigt men sant. Inskrivet i journalerna på livstid utan chans till att ändra uppgifterna nånsin.

Så är det i ett samhälle med en narkotikapolitik där knark ska bekämpas lika på alla nivåer. Nolltolerans och nollvision, jo jag tackar, haha…

Berätta ALDRIG för NÅGON inom sjukvård eller annan myndighetsinstans om substans(miss)bruk, hur litet eller obetydligt den än är/var!!! Neka ALLTID vid konfrontation med myndighetsperson. Erkänn ALDRIG medvetet intag.

Du blir aldrig kvitt detta sedan. Brännmärkt som missbrukare på livstid…
länk till kommentaren

Vidare läsning: cannabis.se skriver idag om nolltolerans och självmedicinering.