Det var natt och den trånga passagen mellan husen stank av cigaretter, krutrök och blod. En ännu skarpare doft var den av död. Döden har alltid en tendens att stinka. Den stinker även om den mot förmodan skulle vara av den färskaste sorten. Med ett blodläckande huvud i rännstenen och resten av kroppen liggande på dom omkullvälta soptunnorna var han i allra högsta grad död. Det fanns ingen tvekan kring den saken.

Det var så jag brukade skriva. Inte alltid så köttigt och blodigt, men alltid med någon mörk tvist. Det behövde inte ens vara en tvist eller vändning, utan det räckte med att läsarna satt och väntade på den. Men det var alltid parallella universum och verkligheter, drömmar och en känsla av obehag. Hade det istället varit en obehaglig känsla hade jag antagligen inte klarat av att skriva något alls eftersom jag inte tycker om obehagliga känslor. En känsla av obehag däremot behöver inte nödvändigtvis vara någonting dåligt utan mest en annorlunda känsla mot vad man brukar uppleva.

Det var suveränt att få en manusidé, leva sig in i den och bli kär i det man skulle skriva om. Problemet var att om jag inte lyckades ta mig ur kärleken, in i det mer realistiska stadiet där jag var tvungen att faktiskt prestera ord, skulle det aldrig bli någon mer bok. Och det fortsatte att inte bli någon mer bok. Jag insåg inte att historien jag älskade över allt annat stod i vägen så att jag aldrig mer skulle skriva någonting.

Det är samma sak när man blir kär i en person. Mat, sömn, vänner och allt annat hamnar omedvetet i andra hand. Man tänker bara inte på det utan är rakt igenom nöjd med att vara glad. Man är glad och kär men får sällan någonting gjort, förutom att i bästa fall älska vilt och hämningslöst i några veckor eller månader. Sedan viker den mest akuta kärleksfasen undan.

Det hände aldrig med historien jag arbetade med senast; det var någonting med den som bara var för bra och därför kunde jag inte släppa vad jag kände. Och därmed fick jag aldrig någonting skrivet heller.

Jag hade skrivit om inledningen flera gånger, men den jag fastnade mest för var den där en död man hittades i en gränd.

”Visst är han död”, skulle vem som helst ha sagt, ”se själv, ett hål i bakhuvudet och hjärna och blod över en stor del av marken.”

Men nu fanns det ingen där. Det finns få personer som vill vara på en mordplats. Det finns ännu färre personer som vill vara på en plats just då den övergår till att bli mordplats.

”Alltså, han är död, kolla bara, och han måste ha varit smart. Kolla vad mycket hjärna det är överallt. Jag menar, det måste ha sipprat ut en bra stund.”

Och det är klart att han var död, han hade bara inte hunnit inse det än. Det senaste året hade han lyckats lura döden fler gånger än vad en människa normalt borde hinna med under ett helt liv. Men, nu hade den kommit ifatt honom på ett snabbt och definitivt sätt.

Den döde mannen var van vid att ta saker i sitt eget tempo, och att vara död var inget undantag. Genom hela livet hade han fått höra att han var slö och långsam och det hade varit till hans nackdel – ändå fram till nu. Där, med bortskjuten hjärna, var det den mest briljanta av förmågor att ha. Han drog en djup suck av nöjdhet. Hade han kunnat le hade han gjort det också.

Någonstans kände han att han hade varit med om något speciellt. Det fanns få tillfällen i livet att vara glad och le, och antagligen ännu färre som död, så han passade på. Han var 42 år och lite till, och död.

Om han för några sekunder sedan inte hade varit fullt upptagen med att avdomnad falla till marken hade han hört någon som skyndade sig därifrån. Lågmälda steg lämnade gränden, försvann ut på sidogatan, svängde vänster och sprang över gatan. Kort därefter hördes ett plums nere vid kanalen. På andra sidan vattnet, i ett fönster på femte våningen i huset, stod någon och betraktade skådespelet genom en kikare.