Tillbaka igen framför det betryggande skenet av en dämpad laptopskärm, sittande på ett köksgolv, med en kudde mellan mig och kylskåpet. Natten pågår för fullt i skarven mellan dagarna och de tre andra i lägenheten sover. För mig finns det ingen poäng att sakta ner när det tar sådan tid att få fart på tillvaron.

För en stund känner jag mig ändå som alla andra, sedan blinkar jag och minns hur jag sparkade fotboll i korridoren när de andra hade mörkerleken i klassrummet. De andra åkte moped när jag cyklade, hängde på fritidsgården när jag sprängde tevespelspixlar och smygdrack sprit borta när jag njöt av Fanta hemma.

Nu köper jag begagnade vykort med oläslig skrivstil från antikvariat, sätter på nya frimärken, skriver dit gamla vänners adresser och lägger korten på lådan. Jag grillar köttbullar mitt på en asfaltsväg en sommarnatt med nya vänner. Jag gräver ur sanden fram skottkärran som begravdes där för ett år sedan. Jag pallar äpplen och låter fötterna pendla fritt när cykeln tar fart i nerförsbacken.

Jag ser på när andra tar examen, skaffar jobb, köper lägenhet, får barn, skaffar hus, får ett barn till och uppgraderar till en kombi. De ser OS-sändningarna på teve, äter lite lyxigare mat på fredagskvällarna och går på allt fler dop och giftermål. Jag ser hur fokuserade deras blickar är.

Själv säljer jag min enda synth och köper istället kläder, postar godis till farmor och lägger mig på rygg på Hötorget i Stockholm för att kunna se världen bättre. Samtidigt klagar vännerna på sina jobb och förklarar hur lite de demonstrativt arbetar, men får trots det löneökning, jublar tacksamt och åker utomlands på semester.

Jag ser vad som händer men förstår det inte. Visst har bitarna vitt skilda former och färger, men allt jag vill är att få ihop pusslet. Det vore så skönt att få slappna av, och bara få vara som alla andra.