Du intalar dig själv att de är på väg. De är på väg. Det måste de vara. Det kan inte dröja länge nu. Du praktiskt taget hör sirénjävlarna.

Snart.

Svetten lirkar sig ner igenom ögonbrynen. Du blinkar frenetiskt och hårt ett par gånger. Du kan se igen, men vill hellre knipa ihop ögonen eftersom fingrarna skiftar mellan helt vita och röda områden.

Mellan dig och huset där du hänger syns dina ena sko, på marken, sju våningar ner, i den nyfallna snön. Det ser kallt ut.

Det är kallt.

Den vänstra handen skakar lustigt medan den högra långsamt kanar ut från huskanten. Det må…

- Oh! Kolla vilken gullig katt!

De senaste veckornas ökenstorm inombords har satt sina spår. Koncentrationsförmågan är körd i botten. Om sömncykeln kan liknas vid ett kugghjul saknas det ett par kuggar; är sömnen en bil har däcken på höger fram och vänster bak studsat all världens väg. Livet går framåt, men är minst sagt rörigt, knackigt och energifattigt.

Mitt i detta har jag återfunnit några utmanande, och utmattande, tankar från förr.

Omkring 2002 sa jag upp lägenheten, skänkte bort möblerna, sålde analogsynthen och packade den nyinköpta vandringsryggsäcken. Med hjälp av bussar studsade jag sedan neråt i landet via några vänner. Jag sov på soffor, åt billig mat och hade siktet inställt på Indien.

Jag skulle utvandra och aldrig mer komma tillbaka.

Under en kortare utflykt, från Malmö till Köpenhamn, stannade allt av. När jag inte längre kunde svara på varför jag ville åka iväg förstod jag. Tanken om Indien som den stora lösningen hade varit ett mer eller mindre plötsligt infall, som de flesta av mina flytter.

Om jag lämnade Sverige skulle jag inte komma tillbaka. Jag skulle inte komma tillbaka någonstans. Jag skulle dö. Med tanke på hur jag mådde fanns det inget tvivel.

Nu är tankarna att flytta utomlands tillbaka, men inte till Indien. Och tankarna är betydligt mer välgrundade och efterforskade. Jag undersöker just nu möjligheterna att flytta till Nederländerna eller Portugal och försörja mig på att skriva. Det är långt kvar, och nästan alla variabler är osäkra. Men jag har påbörjat processen.

Senast jag skrev för en tidning var 1998. Nu är det förhoppningsvis dags igen.

Journalister har det senaste halvåret antingen utgått från att jag redan jobbar som skribent, eller ivrigt ifrågasatt varför jag inte gör det. Nu har det blivit dags att dra i alla kontakter jag har och se om det seriösa skrivandet är något för mig.

Det går inte längre att invänta en odefinierad, avlägsen hjälp. Jag hör att något närmar sig, men det tar för lång tid.

Jag får upp en fot på avsatsen bredvid mig, trycker ifrån och landar halvt hängande in genom fönstret. Det kan gå.