Ingen indikation och mediokra forskningsresultat

- Välkommen till Landstinget i Östergötland. Din vård och hjälp är placerad i kö, var god dröj, dröj, dröj.

Efter att ha väntat i 20 månader på en läkartid, träffat läkaren, lagt fram önskemålet om cannabismedicin, väntat två månader på ett telefonsamtal, ringt upp läkaren 40 minuter efter utsatt tid eftersom jag inte blivit uppringd och därefter väntat tio minuter i telefonkö vet jag nu läget.

”Ingen indikation”, hälsar migränläkaren och hans chef om cannabismedicin för kronisk smärta och migrän. Dessutom är de forskningsresultat som finns ”mediokra”. Specialistläkaren jag har på öppenpsykiatriska mottagningen i Norrköping är som vanligt lugn när jag pratar med honom, men budskapet är direkt nedslående.

Jag tystnar för en stund innan jag förstår vad han säger. Migränläkaren och dennes chef anser att det inte finns några bevis för att cannabis hjälper mot kronisk smärta eller migrän. ”Ingen indikation för smärta, och mediokra forskningsresultat? Vad använder de för källor?” frågar jag fullt medveten om att ingen i Sverige forskar inom området.

”Engelskspråkiga”, svarar läkaren, även han medveten om forskningsläget i Sverige. Han kommenterar inte varför jag inte kan få cannabis för mina adhd-svårigheter (som bl.a. koncentrationsproblem, rastlöshet och ångest), och i förvirringen glömmer jag att fråga.

Förvirrade känslor och en tomhet närmar sig snabbt medan jag frågar hur jag kan bistå migränläkarna med internationella patientberättelser och forskningsresultat, eftersom de inte kan hitta informationen själva. Jag får ett svar men klarar inte av att lyssna till vad han säger.

”Så vad händer nu?”

”Hade jag fått in uppgifter om du varit i kontakt med en läkare i ett annat län som var villig att diskutera saken?”

”Ja, två gånger.”

”Då ligger det här i datorn. Ska jag skriva ett brev till läkaren och fråga vad han anser om saken? Ok, då gör jag det. Jag kommer att fråga vad han tycker, och så får vi ge dem några veckor. Men du bör ha svar efter semestrarna, i slutet av augusti.”

”Så jag kan inte förbigå Östergötland och gå direkt mot de andra läkarna?”

”Nej, det tror jag inte. Men givetvis kan du kontakta dem igen och förklara situationen. Om vi ska skriva en remiss dit så blir det givetvis tal om vem som tar kostnaden.”

Jag erbjuder mig att betala resan, att betala mat, att stå för allt jag kan stå för så länge Vrinnevisjukhuset erkänner att de saknar kunskapen att behandla mig – vilket specialistläkaren gjorde redan vid mötet för två månader sedan – och skriver ut remissen.

Nu, en timme efter samtalet stirrar jag fortfarande tomt i ut luften och vet inte hur någonting i världen hänger samman. Men på vad jag har förstått så har ytterligare en väntan på en eller två månader uppstått.

Jag går och lägger mig. Väck mig när det finns någon att samtala med.