Improvisation och väntan
Just nu handlar mycket i livet om väntan, och det är väldigt lite av det jag kan prata om. Förhoppningsvis blir det bättre om några veckor. Jag säger detta för att jag inte kan hålla uppe inläggstakten på hemsidan, och för att jag upplever det som ett svek från min sida.
Men när vissa delar av livet försvinner i det fördolda lägger jag kraft på andra, som syns mer. Just nu är musik en av dessa.
Här är en improvisation på tramporgel och piano, från 10 oktober 2010 (101010), av en som inte alls spelar instrument och en som fuskar.
Inlägg (RSS)
Att vänta är ju hiskeligt jobbigt kan jag tänka mig :p
Har du haft kontakt med läkaren då, det pratades ju om telefon kontakt innan.
Eftersom jag inte har någon medicin längre att utvärdera har jag ingen läkarkontakt. Får jag tillbaka den blir det kontinuerlig läkarkontakt.
Jag är inte bra på att vänta. Särskilt inte när scenariot är som följer på flera punkter i livet:
- Ska jag vänta?
- Gör det.
- På vad?
- Ehh … vänta lite bara.
- Ok. Hur länge då?
- Det vet jag inte.
- Men jag väntar på något, eller hur?
- Det tror jag.
- Kan jag prata om det där, du vet, under tiden?
- Nej, inte än på några veckor. Om det nu alls går.
- Nehe. Men det där andra då?
- Nej, inte ännu.
- Så jag fortsätter att vänta?
- Gör det.
Byrokrati är ju underbart… NOT!
Men hoppas de släpper lite så nått börjar hända snart!
Riktigt skön låt :)
Varför kan du inte prata om din stundande rättegång? Har vi inte offentlighetsprincip i sverige? Eller är det för att du / din advokat tror att det kan försämra dina chanser för en rättvis rättegång?
@Dencrypt: Visst kan jag prata om den eventuella rättegången, men det finns inget konkret att säga. Åklagaren ska besluta om att väcka åtal eller inte. Saken ligger fortfarande där och det är inte säkert att det blir någon rättegång.
Jag letar fortfarande svensk läkare som vill sitta ner och i lugn och ro gå igenom min sjukdomshistorik och diskutera cannabisläkemedel. Där finns inte heller något nytt, förutom resultatlös kommunikation. Den publicerar jag inte eftersom den är just tom, utan resultat och mest gör mig trött.
Dock finns en del information jag faktiskt inte kan gå ut med, som jag fått av andra, som främst rör andra men eventuellt även mig. Positiva saker. Mer konkret än så kan jag tyvärr inte vara idag. Förhoppningsvis kan jag berätta mer inom några veckor.
Förutom det finns främst en annan sak jag inte kan säga något speciellt om idag. Möjligtvis kan jag delge något inom en eller någon vecka även där.
Utanför medicinsfären håller jag även stenhårt på att ordna upp livet. Det rör projekt som att nyligen ha fått upp tapeter i hallen – 16 månader efter att jag rev ner dom tidigare. Fixa ett arbete och avsluta projekt. Det har hög prioritet nu för att jag ska kunna gå vidare i livet på bästa sätt.
Vad innebär det om det inte blir rättegång, kan du då räkna med att få tillbaka medicinen?
Eller kan dom dumma sig?
Och inte väcka åtal, men inte ge tillbaka medicinen ändå med någon motivering att det är narkotika.
För rent politiskt skulle ju en sådan gång, gynna framtida ”försök”(att stoppa då).
Där man bara tar patientens medicin men sen inte gör mer, det skulle ju bli en extremt frustrerande situation.
@Klyban: Jag vet faktiskt inte, alls. Och jag har inte velat rådfråga advokat eller andra. Jag föredrar att inte veta. Det verkar som det enklaste sättet att hantera situationen här och nu. Speciellt är jag rädd för situationen du beskriver.
Vad jag kan säga är att jag inte accepterar att läget fortsätter vara en gråzon där ingen vet vad lagen säger, och där man benämner den som ”luddig”.