Jag har i de två tidigare delarna om importansökan av cannabis meddelat mina önskemål till min läkare och försökt få tag i de sju läkare som förskrivit Sativex i Sverige.

Vårdgarantin säger att man ska få träffa en specialistläkare på remiss inom tre månader. Det innebär att det är sjukvårdens ansvar att se till att man som patient får den behandling man behöver. Om mottagningen inte kan ta emot ett besök inom 90 dagar ska kliniken försöka ordna besök eller behandling någon annanstans i landet.

För återbesök, eller hos vårdmottagningar där man redan har en etablerad kontakt, gäller inget av detta. Det verkar inte finnas något som säger att man som patient har rätt att träffa en läkare regelbundet, eller inom ett visst tidsspann efter att man har sagt till. Att sjukvården ansvarar för behandlingen enligt hälso- och sjukvårdslagen är helgalet nog ingenting att bry sig om eftersom vårdköerna enligt både sjukvårdens och patientnämndens egna ord ”är jättelånga.”

Den kontaktperson jag har inom psykiatrin, som tyvärr inte är en läkare, är ett mirakel av underbar människosyn och hänsyntagande, men låst i ett ickefungerande system har hon föga makt. Under vårt senaste samtal diskuterade vi mailet gällande cannabisönskemålet, och jag meddelade att jag hade anmält mottagningen till patientnämnden. Eftersom hon bryr sig, och känner mig, undrade hon hur jag skulle orka stå upp för mig själv. Jag berättade att det inte enbart var mottagningen och patientnämnden jag är i kontakt med. Mina växande långfingrar sträcker sig även till socialminister Göran Hägglund, forskningsinstitutioner, Läkemedelsverket, läkemedelsföretagen och långt fler.

Rätten till en fungerande medicin och samtal om cannabis har jag fört de senaste fem åren, men då har jag alltid dragit mig tillbaka och tystnat eftersom det är energidränerande och knäckande att jaga en förståelse jag aldrig tycks få. Men, den här gången är det annorlunda – för varje nederlag växer energin.

Som med mycket annat i livet verkar knepet och anfallsvinkeln vara att sluta djupdyka i de allvarsamma haven. Jag påminner mig själv om det enkla, om det lättsamma, om det humoristiska, och saker blir lättare att hantera – en stund.

Det enkla i livet innebär inte en trångsynt världsbild där människor och ting beskrivs i ett enda adjektiv. Det enkla lever i och bubblar utav ärlighet, öppenhet, uppskattning och erkännande. Jag kan vara kritisk och hata så mycket och ändå känna kärlek till minsta levande ting. Som Bill Hicks kommenterade livet väljer jag att leva så ofta jag kommer ihåg, men det är jävligt svårt.

Det här är min respektfyllda hälsning till er kämpande människor där ute, egentligen oavsett vad ni kämpar för. Vill ni åstadkomma någonting så fortsätt, men minns samtidigt det enkla; livet är en lek och ingenting är egentligen på allvar.

”The world is like a ride in an amusement park. And when you choose to go on it, you think it’s real because that’s how powerful our minds are. And the ride goes up and down and round and round. It has thrills and chills and it’s very brightly coloured and it’s very loud and it’s fun – for a while. Some people have been on the ride for a long time and they begin to question, is this real, or is this just a ride? And other people have remembered, and they come back to us, they say, ”hey – don’t worry, don’t be afraid, ever, because, this is just a ride.” – Bill Hicks, 1961-1994.