Det märks. Det är stor skillnad på mig under dagen, jämfört med när jag har tagit dropparna på kvällen. Och det är irriterande att märka hur tydlig skillnaden är. Mest irriterande är dock att få lägger märke till det, eftersom den enda egentliga skillnaden är att jag har slutat skådespela mitt mående.

Jag har ofta fått höra hur lugn jag verkar. Joakim är den stabile personen, den trygge, och den man alltid kan lita på. Tyvärr är bilden sann. Det har alltid varit en fråga om att behärska mig inför andra, för att sedan gå hem, släcka ljuset och sätta mig på golvet med vrålande musik i hörlurarna i ett försök att slå ut ångesten.

Det är positivt att verka lugn, men förjävla ledsamt när det inte stämmer.

Den stora förändringen i vad jag visade utåt kom när jag flyttade hemifrån för lite över femton år sedan. Under den tiden skakade tillvaron kraftigt. Det gick inte längre att upprätthålla dimridåerna, eller olika sidor av mig beroende på vem jag pratade med. En drastisk förändring behövdes, och lösningen var att slå ner alla falska väggar – samtidigt.

Vänner och släkt som tidigare inte visste att något var annorlunda fick hela bilden på en gång. Och scenariot skulle upprepa sig gång på gång. Det har alltid varit en fråga om plus eller minus, antingen allt eller ingenting alls. Extremerna på skalan. Sedan har jag lappat ihop hålrummen mellan dessa så gott jag kunnat.

Idag har jag däremot funnit en bra väg mellan att vara ärlig, och samtidigt inte i varje situation ge hela bilden. Det har minskat spänningarna. Men med medicinen kom en ny konflikt – som i stort sett ingen förutom jag märker. Och problemet ligger i mig själv, eller hur jag tidigare har betett mig.

Både med och utan medicin utstrålar jag ett lugn, men med medicinen är min egen känsla i jämnvikt med förväntningarna utifrån. Jag skådespelar inte längre. Jag bara är. Det är en jävla skillnad.