Första inläggningen

Humöret svängde redan på eftermiddagen, och mot kvällen nådde det en botten jag tidigare inte hade stött på. Kroppen krängde våldsamt och de inre organen kastade sig mot väggarna, antingen i hopp om att krossas eller att rymma.

Jag låg på en klädhög i vardagsrummet och skakade.

Musklerna spändes och sköt fram höften och kroppen i en u-form och fortsatte sträcka den en stund innan de släppte taget. Det blev lugnt för ett kort ögonblick innan sträckningarna och krampattackerna började om. Ögonen brann av tårarna och näsan rann oavbrutet.

De mörka tankarna gick hånfulla i en cirkel omkring mig. De smekte mitt hår och log. De försåg mig med bilder av min egen död – visioner av hur skönt det skulle vara att undkomma, att ta sig till en slutlig vila, att aldrig mer känna någonting. Målningarna de visade var färgrika och inbjudande, men trasiga. Överallt satt taggar, vassa kugghjul och rökpumpande skorstenar.

Händerna var låsta i kramp kring telefonen och ville ringa någon men jag stod själv i vägen.

Jag höll andan. Det var vad jag omedvetet brukade göra när humöret hade sjunkit tillräckligt. Det hjälpte knappast men kändes ändå skönt. Det byggde upp en mur mellan mig och det som gjorde ont och blev till en tillfällig meditation. Jag fick några viktiga sekunders tanketid att överblicka vad som var viktigt, och kunde ställa mig utanför allt och se på situationen i tredje person.

- Ring någon. Be om hjälp! Men varför skulle jag ringa någon och vad skulle jag säga?

Jag stirrade rakt fram på ingenting, tänkte ingenting. Samtidigt märkte jag hur illa jag mådde. Ingenting av det som fanns omkring existerade. Möblerna syntes inte och blommorna i fönstret hade försvunnit. Den grumliga synen på omvärlden rann från ögonen ner till golvet. Det enda jag visste om var den svarta metallbänken och det kalla parkettgolvet där ett vrak till människa låg.

Efter en tid, som kunde ha varit allt från någon minut till en timme, slog jag numret till vännen Mikael. Jag vet inte till hur stor grad jag var medveten om vad som hände eller vad jag egentligen höll på med. Det jag minns tydligast är rädslan, och att det skulle dröja många år innan jag skulle bli så rädd för mig själv igen.

När kontrollen släppte och vek undan för de svartare faserna i livet förändrades det mesta. Tankesättet maldes sönder och synfältet skars drastiskt av. Visionerna om en svart Bladerunner-framtid med mörkt stål, utdöda djur och högteknologiska tillbehör trädde fram. Tankarna blandades till en gråsuddig gröt och jag förlorade det logiska och medvetna tänkandet.

De få ord jag fick ur mig till Mikael kom direkt från munnen medan hjärnan var fullt sysselsatt med att inte göra någonting förutom att värka. Huvudet vände sig fram och tillbaka, ryckte av och an, och ögonen var halvt slutna. Händer och fötter rörde sig oregelbundet och krampaktigt.

Det finns nu i efterhannd ingen uppfattning om vilken tid som passerade under vårt samtal. Det var han som pratade. Jag var utslagen. Huvudet var nerborrat i klädhögen, och trots att jag inte fick tillräckligt med luft orkade jag inte flytta det. Jag låg kvar och lyssnade till det jag inte hörde.

Mikael pratade vidare. Han stannade till och försökte få svar på sina frågor innan han fortsatte.

Minnet är uppstyckat – krossat till mindre fragment jag inte helt kan tyda. Det jag vet är att jag efter samtalet ringde pappa som direkt satte sig i bilen, åkte de tre milen och hämtade mig. I bilen, på vägen hem, sköljde jag ur mig vad jag kände inför livet. Jag berättade om självmordsplanerna som alltid fanns någonstans.

Dagen därpå ringde jag vuxenpsykiatrin och fick tid senare samma kväll för utvärderande samtal kring inläggning.