En dag spunnen av grå vindar

Det är omöjligt att säga om det är smärtorna i bröstet, ångesten, adhd-symptomen eller huvudvärken, men jag blir retlig som fan och ber folk dra åt helvete.

Där är jag ibland. Där är jag idag. Det var under sådana här dagar som jag tidigare låste in mig, undvek människor och satt i ett svart töcken framför datorn – stirrande in i skärmen, gråtande tårar varma som lava.

Under dagar när svårigheterna inte längre går att hålla under koll blir jag ledsen, uppgiven och trött. Dit kommer jag ibland, och där är jag idag. Men jag blir inte längre lika hatisk mot världen. Åtminstone blir jag det inte lika ofta, och jag håller det definitivt inte för mig själv längre.

Genom att hålla mig undan för och undvika någonting växer det, har jag genom åren lärt mig. Nu för tiden håller jag med psykologerna i deras slutsats att man uppmuntrar det synbart farligt eller otäcka genom att medvetet hålla sig undan det.

När det stormar som värst omkring mig är då jag är ute bland människor som mest. När svårigheterna är som starkast är då som jag behöver visa mig sårbar och möta andra för att visa upp även dessa sidor. Det är när rädslan för något är som störst som jag sätter mig ner och låter den passera rakt igenom mig.

Jag har tillfälligt tappat tron till det mesta, men Andreas, ditt inlägg räddade min söndag. Vi behöver alla vänliga ord och stöd. Idag var du oväntat där för mig. Tack.