Du har adhd – näääästa!

From: kol14.com
To: Berörda chefer inom Östergötlands landsting
Date: tis, 30 mars 2010 23:56

Ursäkta språket, men vad i helvete är det ni håller på med? Hur fan kan ni lägga ner den enda vårdmottagning jag någonsin varit hjälpt av?

Eller … Hej! menar jag. Låt mig motivera idiotförklarandet av er.

Jag heter Joakim Hedström, bor i Norrköping, är diagnosticerad med adhd och fick året möjligheten att träffa två personer från Vuxenneuropsykiatriska länsteamet i Motala. Som jag skrev i utvärderingen ni bad mig fylla i förra året är de här personerna de klart tydligaste, mest hjälpande, kunniga och förstående vårdgivarna jag stött på under hela min tid som patient hos den vuxenpsykiatriska vården. Det är 11 år, spritt över tre städer och dussintals av psykologer, terapeuter och läkare.

Om just de här orden inte stod i utvärderingen så låt mig tillägga dem, för de behövs definitivt inkluderas i slutrapporten tillsammans med er motivering till nerläggandet.

Jag har sett vården från alla möjliga vinklar, och dess kunskap och energi släpar minst sagt efter. Därför blev jag först förvånad och sedan rejält förbannad när jag fick reda på att länsteamet ska läggas ner. Eller, arbetssättet kommer inte att läggas ner. Teamets kunskap ska skyfflas in i den vanliga vården likt ett par spelkort för att aldrig mer synas till.

Genom ett trollslag har man på papperet inte lagt ner något utan istället tillfört den traditionella vården nya inslag. Hade man först sett till att den traditionella vården kunde ta emot ny kunskap, och inte stöta ifrån sig den likt vatten i syra, kunde satsningen även ha hjälpt någon patient.

Min erfarenhet är att psykvården inte har någon som helst kunskap att hantera personer med adhd. När jag fick diagnosen i början av 2007 var det med en klapp på axlarna och ett lycka till!

Psykologen borstade av sig undersökningsdammet, log och sa att det var det det minsann. Ännu ett obotligt funktionshinder bekräftat.
- Vad händer nu? frågade jag.
- Du kommer att erbjudas medicin, om du vill ha det.
- Och det är allt?
- Sedan kan du alltid söka upp patientorganisationer som Attention om du vill veta mer om adhd.
- Och det är allt? upprepade jag i huvudet. Eller, vänta nu. Hade jag fått svar?

Det var inte strikt vad som hände, men dialogen och känslan är så autentisk jag kan få den. Efter månader av undersökningar och intervjuer av mig och släktingar, frustrerande tester och mycket tårar fick jag beskedet att vända mig till en intresseorganisation om jag ville veta mer om funktionshindret.

Spola fram två år och jag blir erbjuden att delta i en ny behandlingsform som N.N. och N.N. genom Vuxenneuropsykiatriska länsteamet står för, och som endast erbjuds vissa patienter på prov. Ett länsteam utanför den vanliga vården som dessutom uppsöker patienterna där de bor för att hjälpa dem.

För första gången mötte jag människor som visste hur det kändes att ha adhd. De förstod svårigheterna och kunde ge konkreta tips på hur jag i många fall kunde avhjälpa dem, och hur jag kunde binda ihop trådarna jag tidigare enbart fått förklarat för mig existerade.

Skillnaden kan närmast jämföras med den inte direkt subtila variationen ”Du är blind. Lär dig leva med det!” och ”Du är blind. Men här är en ledkäpp, och så här orienterar du dig i omgivningen. Tänk på det här och fundera på detta så ska du se att du kan leva ett enklare och mer njutbart liv. Vi börjar lugnt och adderar sedan övningar i lugn takt. Jasså? Det gick inte så bra? Nej, personer med adhd brukar ha svårt för det där, men vi repeterar tills det sitter. Ingen fara. Det är så här jämnt. Men vi kanske kan prova ett alternativt sätt att se på saken?”

Så, snälla. Gör någonting bättre av denna unika möjlighet som uppenbarat sig. Lek inte kladdkaka och baka in deras kunskap och arbetssätt i den traditionella vården för där kommer den inte att överleva.

N.N. och N.N., ni har mitt eviga tack för vad ni har lärt mig.

/ vänliga hälsningar, Joakim Hedström