Det var nyårsdag igen

Och jag fortsätter att tänka: När saker inte blir som man har tänkt sig är det kanske dags att överge dom, lägga dom åt sidan, eller dela ut dom och sluta krysta.

Det var nyårsdag igen och gravitationen hade mer makt än någonsin. Regnet vräkte ner när Sam stapplade ur sängen någon gång efter lunch och tog med sig en cigarett in på toaletten. Han kräktes, torkade munnen på handduken, glömde spola men kom ihåg att tända cigaretten innan han återvände till sängen.

Det regnade fortfarande när han vaknade klockan fyra. Vattnet följde vindarna och slog in i fönstret, krossades och rann sakta ner. Tunga droppar i ännu en konstant tvågradig vinter.

Han rev sig i hårbotten, lade en kudde under huvudet och kisade mot fönstren. Räknades november till höst eller vinter? Han såg inte ens om det var dag eller natt, ännu mindre vilken årstid han befann sig i. En sak han visste var att han kunde han känna sig egen andedräkt alldeles för bra. Han rullade över på mage, sträckte sig mot nattduksbordet, fick tag i en cigarett och tände den.

”Bra för dig.” sa meddelandet i mobilen när han väl hittade den, inlindad i täcket. Okänt nummer. Han rev sig i hårbotten igen. ”Ok tack”, svarade han och funderade på vem som hade skickat en morgonhälsning åt honom, så här … klockan … fem i fem på eftermiddagen.

Han lade upp mobilen på nattduksbordet, trodde han, men hörde hur den delade upp sig när den slog i golvet. Den överlevde nog. Allt överlevde livet mer än man trodde. Det överlevde till dess det inte gjorde det något mer. En av livets enklare ekvationer att lösa.

Han rullade över på rygg igen.

Det regnade ute, så det kanske var höst trots allt. Han såg mot fönstren igen men kunde inte se hur mycket ljus som fanns utanför dom för persiennerna var ivägen. Det enda han märkte var att det var för ljust och att det var jobbigt att titta normalt, så han övergick till att kisa igen.

Bortanför persiennerna gick världen att ana, om man ansträngde sig. Den värld som hade allt det som var lätt att se, det uppenbara, det som kunde delas med andra, det som uppskattades; världen som hade allt det riktiga i sig; världen som de flesta uppskattade för dess korrekthet och verkliga utseende.

Tankarna ville forma sig och få meningen ”full för en kväll, väck för en evighet att bli ett ordspråk.” De gjorde ett uselt jobb, för han kunde inte alls förstå vad tankarna höll på med. Allt var lika förvirrat som vanligt, den enda skillnaden nu var illamåendet.

Han rullade över på mage och kräktes i städhinken bredvid sängen innan han kröp tillbaka in i täcket igen, kurade ihop sig till en boll och somnade om.