Den mörka älvan under trädet

Och jag fortsätter att tänka: När saker inte blir som man har tänkt sig är det kanske dags att överge dom, lägga dom åt sidan, eller dela ut dom och sluta krysta.

”Under natten låg allt öde. Himlen var svullen och färgad av beigefrå moln och överallt fanns regnet. Vattnet trummade subtila rytmer och det rödaktiga ökenlandskapet vrålade ett välkomnande ‘goddag goddag’ när han flygande lämnade staden bakom sig.

Allt fanns kvar som han mindes det men känslan var en helt annan. Dels var det säkert för att han var död, men sedan flög han faktiskt. Han var inte van vid att flyga. Det var som om man hade tagit rysningarna och pirrandet i magen från en skräckfilm och lagt ett komedi-soundtrack över det. Det var svårt att förklara, men han förstod åtminstone vad han menade. Det var en bra känsla.

Han fann henne sittande under det enda återstående trädet – ett ensamt och väderbitet träd beläget på toppen av stadens skidbacke. Det var inte det enda kvarvarande trädet men definitivt det enda i sitt slag; grova och rynkiga grenar till armar och en rostbrunaktig färg. Tallen på tunet, den som alltid skulle stå kvar, vars blad hon var uppvuxen under – sittande med slutna ögon.

Hon ställde sig upp med ögonen stängda, sträckte händerna bakom ryggen, lade huvudet på sned, rodnade och gav honom en lätt kyss på kinden. I sin regntyngda och upprispade tröja tog hon steget från trädets skyddande krona, ut i rågfältet medan vinden lekte kring hennes ben. Händerna skrapade över växterna som kantade hennes väg.

Hon berättade saker för honom som hon aldrig hade berättat för någon tidigare; hon pratade om ängen, rågen och vinden och att de var hennes. De var naturens syskon, oskiljaktiga systrar bundna i släktskapets hatkärlek. Hon vände på huvudet men behöll ögonen slutna, log och rodnade igen. Han var hennes ögon, därför blundade hon. Hon bar i gengäld hans känslor och minnen.

Himlens mörker blinkade för ett ögonblick till och ännu ett häftigt regn tog form.”