Det var natt och den trånga passagen mellan husen stank av cigaretter, krutrök och blod – men den allra skarpaste lukten var den av död. Döden har en tendens att stinka, även om den mot förmodan skulle vara av den färskaste sorten. Med huvudet i rännstenen, läckande från det rykande hålet, och resten av kroppen liggande på dom omkullvälta soptunnorna var han i allra högsta grad död. Det fanns ingen som helst tvekan kring den saken.

”Visst är han död”, skulle vem som helst ha sagt, ”se själv, ett hål i bakhuvudet och hjärna och blod över en stor del av marken.” Nu fanns det ingen där, för vem skulle vilja vara på en mordplats vid tidpunkten då platsen gick från att vara en plats, vilken som helst, till mordplats. ”Alltså, det är så, han är död, och han måste ha varit smart, kolla vad mycket hjärna det är överallt. Jag menar det måste ha sipprat ut en bra stund.” Men som sagt, det fanns ingen där, längre.

Och det är klart han var död, han hade bara inte hunnit inse det än. Genom hela livet hade han blivit anklagad för att vara slö och fatta saker långsamt, och det hade alltid varit till hans nackdel – ända fram till nu. Där, liggande både i rännstenen och över soptunnorna några meter bort, var det den mest briljanta av förmågor att ha.

Han drog en djup suck av nöjdhet. Hade han fortfarande kunnat blinka och le hade han gjort det också. Någonstans kände han att han hade varit med om något speciellt. Det ville han definitivt vara glad och le åt, det fanns alldeles för få tillfällen i livet att vara glad och le.

Lågmälda steg skyndade från gränden. De försvann i ekot av sig själva mellan husen, och kort därefter hördes ett plums när pistolen kastades i ån. I fönstret, på femte våningen i ett hus, stod någon och betraktade skådespelet genom en kikare.