Så blev jag copywriter – del 1: rollspel & sprängda höns

För några månader sedan fick jag anställning som copywriter på en reklambyrå utan att tidigare ha jobbat på en byrå, eller som copywriter. Så jag vet att det är möjligt. Och eftersom jag fick möjligheten bör fler kunna få den. Det här är del 1 av min omedvetna väg till att bli reklamskribent.

För en vecka sedan fick jag ett mail. En kille undrade om jag hade gått en utbildning för att bli copywriter, eller var jag självlärd? Han undrade eftersom han funderade på att byta yrke. Jag gav honom en kort förklaring av min historia och sa att jag skulle leta runt bland länkar och ge honom mer information. Men eftersom andra kanske undrar – och det inte kommer några andra inlägg här – publicerar jag svaret öppet.

Det började tidigt. Under rasterna i lågstadiet skrev jag historier med mina vänner. Någon ritade en superhjälte, angav karaktärsdrag, gjorde en utrustningslista och kom på ett namn. En annan använde hjältarna i sina berättelser. Vi var kungar över lågstadiet. Vårt lågstadium. Mörkerlekar och skoldanser var kryptiska och inte alls roliga. Vi spelade fotboll och hittade på egna sagor.

Som tioåring fick jag en skrivmaskin av mina föräldrar. Jag kan inte minnas om jag hade bett om en, men jag var övertygad om att det var den bästa present en tioåring kunde ha fått – någonsin. Den var tung, grön och kom i ett symaskinsliknande, hårt fodral. Den var perfekt.

Strax innan jag fick skrivmaskinen hade jag börjat spela rollspel. Det var jag, de andra två killarna som ritade serier och en grannkille. Jag var spelledare – och bestämde vad som skulle hända – eftersom jag hade köpt den första äventyrsboken och introducerat konceptet rollspel. När skrivmaskinen anlände som Den Stora Gåvan förseglades min plats.

Jag var Gud. Och det var någonstans här som min pappa började kalla grannkillen Draken.

Jag fortsatte att skriva äventyr och spela rollspel i minst tio år till. Däremellan hann jag skriva pornografiska och kärleksfullt rasistiska äventyr till en iransk klasskamrat i högstadiet. Några år senare, under gymnasiet, startade jag en skoltidning. Till det sista numret förfalskade vi rektorns signatur för att kunna trycka dubbelt så många tidningar som vanligt. Det var precis innan vi skulle ta examen och vi hade förflyttat rollen som ansvarig utgivare till en kille i årskurs 2 – utan hans vetskap. Som en sista hälsning satte vi dit ett knullande par på framsidan. De var igång på en gräsmatta i en imponerande och halvt påklädd balansakt. Givetvis ackompanjerade av ditklistrade pratbubblor med sexhälsningar på falsk tyska.

Men jag har inte enbart skrivit om porr eller cannabis.

Året jag fyllde tjugo kom jag tillsammans med en vän på att vi borde skriva ett bokmanus. Andra skrev böcker och vi visste att vi kunde skriva, åtminstone kortare texter. Hur svårt kunde det vara att få ihop en bok? Vi skrev ett manus och skickade det till några förlag. Efter att ha blivit uppringde av Tidens förlag, som bland annat publicerar Harry Potter-böckerna, fick vi storhetsvansinne. Samtidigt blev vi handlingsförlamade och trodde att hennes uppmaning att skriva om texten innebar att halvera antalet kapitel genom att göra dem dubbelt så långa.

Efter ett otal omskrivningar lät vi förlagsmöjligheten sjunka ner i glömska. Trots det skrev vi under de kommande tio åren ytterligare ett par bokmanus. Jag lyckades dessutom få till ett par manus på egen hand. Inga manus har publicerats.

Hos tidningen Mikrodatorn, i IDG-koncernen, fick jag mitt första skrivjobb. Tyvärr minns jag inte om ansökan var medvetet vrickad eller om jag inte förstod bättre. Jobbansökan doftade skönlitteratur. Den gick något i stil med:

En kille kommer in på chefredaktörens kontor. Han ser lugn och trygg ut i sin nystrukna skjorta och snygga byxor. Chefredaktören sveper med handen framför sig och gestikulerar mot stolen. De börjar prata och man förstår att det är en anställningsintervju. Efter en tid summerar chefredaktören vad killen har sagt och frågar vad som särskiljer denne från alla andra sökande.

Det är då killen hoppar upp från stolen, börjar kackla och springer omkring på kontoret. Han ställer sig och pickar med näsan mot skrivbordet när plötsligt en hagelbössa brakar loss. Det som följer är en kavalkad av skott och flygande höns. Han härmar nämligen hur det låter när höns sprängs i spelet Redneck Rampage.

Chefredaktören mailade tillbaka ett kort svar. ”Chefredaktören lutar sig tillbaka i stolen, lägger upp fötterna på bordet och säger: Du är anställd. Bevisa vad du går för.”