Cannabismötet med specialistläkaren

Och så en varm morgon i maj vandrar jag mot sjukhuset för att ha det läkarmöte jag väntat på i 20 månader.

”Hej”, säger läkaren, tar i hand och ber i samma stund om ursäkt över att de inte är så många som de skulle vilja vara. Men från stunden som han förklarar att han har haft samtal med min kontaktperson, tittat en del i psykiatrijournalen och min migränläkares journal, och även läst mailet jag skickade känner jag förtroende för honom.

Vi pratar concerta och dess effekter och biverkningar, vi diskuterar att jag utan framgång sökt kontakt med smärtmottagningar i Östergötland, och sedan kommer ämnet jag är där för att diskutera.

”Och cannabis. Använder du det regelbundet nu? Omgångar på veckor alltså, och då dagligen? Är det i perioder av någon speciell anledning, att du mår sämre eller så?”

Jag förklarar att jag använder det när jag är stressad, när jag har sömnproblem, svårare koncentrationsproblem, och sedan ger jag en kort historia om huvudvärken jag upptäckte när jag var sju år. ”Men eftersom det är förbjudet enligt lag påverkar det hur jag använder det. Och jag vill söka hjälp offentligt, det är därför jag är här.”

Läkaren nickar, antecknar, ställer motfrågor och tystnar alltid om vi pratar samtidigt. Han är lugn, ger mig tid att förklara och verkar genuint intresserad. ”Om du skulle ha ett halvtidsjobb, skulle indikationen för cannabis minska då? Alltså, skulle du inte ha lika stort behov av cannabis om du skulle jobba halvtid istället?”

Jag förklarar mer utförligt om huvudvärken, och att det är två delar som jag söker hjälp för. Dels värken, och dels koncentrations- och stressproblematiken, och att det är vad som gör läget mer komplicerat.

”Minskad stress när du tar cannabis? Det kan man förstå på hur det medlet verkar. Men du har alltså inga problem med koncentration, eftersom det är ett rus. Ok, inte det. Och det är väl eftersom du jobbar hemma som du kan använda det, för det går väl inte att använda på en arbetsplats?”

”Nej, inte utan tillstånd”, svarar jag och menar att jag mycket väl skulle kunna använda det på en arbetsplats så länge det är godkänt av min chefer.

”Men du tar en dos där du inte märker någon ruseffekt?”

Vi pratar hela tiden om cannabis i termer av doser, och hur jag använder det och vad det har för effekt på mig. Jag förklarar att jag mycket väl känner av en ruseffekt, men att det är en del i smärtlindringen. Och den bästa effekten får jag om jag tar mindre doser utspritt över dagen eftersom jag inte jagar efter att bli totalt bedövad, eller full, som jag uttrycker det.

”Så, för att summera den psykiatriska delen”, säger han. ”Stressen blir mer lätthanterlig, ångesten minskar, du får ett rus men det är inget som hindrar dig på något vis. Är det rätt uppfattat? Och den fysiska delen är huvudvärk och migrän?”

Jag håller med, och förklarar att det komplexa ligger i att få läkare från olika grenar inom vården att samarbeta med varandra. Jag nämner att jag är så öppen och ärlig med det här som jag bara kan, och läkaren svarar att han uppskattar och är tacksam för det.

”Det är i princip enbart för svåra smärttillstånd, cancer och liknande, som vi ger cannabis. Det är en tradition vi har i Sverige. Om du inte hade haft värken hade vi definitivt gått vidare med någon form av adhd-behandling.”

Läkaren tror ingen på den här kliniken har erfarenhet av Sativex. Och för att skicka patienter utanför länet måste behovet av en medicin, som normalt inte skrivs ut i länet, vara starkt för att det alls ska bli tal om att ordna en remiss. Men han lovar att diskutera läget med alla sina kollegor, och migränläkaren, och sedan – om det är aktuellt – lägga fram ett remissförslag till cheföverläkaren.

Så nu påbörjas en ny väntetid på 1-2 månader för remissbeskedet.