Att skriva är att leva i ensamhet. Dessutom är det just nu förbannat kallt trots att jag är inomhus, men det återvänder jag till senare.

Varje morgon dricker jag mitt kaffe med mjölk, packar cigarrerna och skrivboken i ryggsäcken och beger mig iväg. Varje dag försöker jag nå bergets topp för att i lugn och ro kunna överskåda världen och skriva några ord om den. Ibland når jag inte toppen utan lyckas enbart släpa mig upp till basläger 2, men det är ok så länge jag inte blir kvar där varje dag.

I baslägren kan jag söka skydd för stormen, äta något gott, samtala med andra alpinister och göra behövliga klädombyten utifall vädret är elakt. I baslägren finns allt det som saknas när jag sitter på toppen.

På bergets topp, när jag skriver strax intill eremitens våning, existerar inga bekvämligheter. Det enda jag kan använda är packningen och vad jag ser omkring mig. Därför gäller det att komma väl förberedd: utvilad kropp, matsäck, en fungerande penna.

Blått, kallt, jävligt. Kyliga vindar, regn, hagel. Tomhet och ödslighet. Ändå verkar gilla jag det, eller snarare älska det.

Vissa bergsklättrare använder datorer men för mig är det oftast omöjligt, dessutom tror jag inte att de är riktiga bergsbestigare – de skulle nog skriva sina alster bättre på annat håll.

När jag själv försöker använda teknikens under hamnar jag nästan alltid stirrande, i en sorts trans, in i skärmen och allt blir till en kompakt dimma: en grå, tjock och omotiverande sådan. Dessutom är det dåligt med eluttag på berget. Hade jag en dator med mig skulle den snabbt dö och förlora sitt värde – med följden att det enda som återstod var att påbörja klättringen neråt.

Jag vill inte klättra ner.

När kroppen märker att den är färdigskriven kanar den långsamt iväg. Att försöka hänga kvar är meningslöst även om jag verkligen har försökt ett antal gånger. Det går inte att skriva när man hänger över ett stup med händerna kramplåsta kring ishackan, inte ens med en dator.

Vissa dagar orkar jag inte ge mig iväg men vill ändå få något gjort. Därför återvänder vi till det förbannat kalla jag först pratade om. Jag sitter just nu bakom mjölken i kylrummet på Konsum. Det är inget berg men här är i alla fall kallt och ensamt.