Att mp3a livet

Med några års mellanrum har jag sedan i mitten av 90-talet rensat min mp3-samling. Det spelar ingen roll om det är låtar jag köpt, musik jag laddat ner olagligt eller fått av vänner. Alla ska bort, och i slutänden sitter jag med en tom hårddisk och ingen backup.

Jag har gjort detsamma med nästan all musik jag själv har skapat. Originalfiler och anteckningar är för länge sedan borta. När jag rensade som värst handkrossade jag disketter, fyllde nästan en banankartong och fick ett ordentligt skavsår i handflatan på kuppen.

Samma teknik har jag använt på andra områden. Efter de första egna flytterna ägde jag tillräckligt med möbler för att fylla en mindre lastbil. Strax därpå fick ägodelarna plats i en vandringsryggsäck. Däremellan gav jag bort dubbelsängen, den nyköpta byrån och vardagsrumsbordet och det mesta av det andra jag ägde.

Jag har kallat det att mp3:a tillvaron eftersom det startade med musiken.

Det handlar inte om att sålla och försiktigt vaska fram guldkornen. Antingen gör jag saker fullt ut, eller inte alls. Det finns ingen poäng med att halvhjärtat ägna sig åt något, vare sig det är arbeten, fritidssysslor eller ägodelar.

Konsekvensen av det märks tydligt. Jag äger inga böcker, prydnadsföremål eller cd-skivor. Jag har inga kläder jag inte använder och ingen onödig köksutrustning. Numera har dock en utmärkt säng tack vare att släkten fick nog av den jag använde tidigare. Om det börjar brinna tar jag laptopen i handen och lämnar lägenheten, och kommer aldrig att sakna det jag inte fick med mig.

Den här sommaren vill jag tro att mp3:andet nått livet i stort. Det borde, rent logiskt, inte finnas någon anledning att släpa omkring på gammalt känslobagage och problem när de inte längre fyller någon funktion. Lika lite borde jag ägna mig åt sådant idag som jag gillade tidigare, eller som en gång fyllde en livsviktig funktion men inte längre tillför något.

Att på ett teoretiskt plan kunna rensa eller mp3a själva livet är en sak – och en helt annan i praktiken. Men tillvarons gråhet och likgiltiga vågskvalp ger mig svår andnöd och sömnlöshet just nu. Därför arbetar jag hårt på det.

Jag ska kanske praktisera på en tidning. Antagligen ska jag också bistå en journalist så att en bok, med redan ordnat förlagsavtal, skrivs och blir färdig nästa år. Och det vore väl själva fan om jag inte kunde få ihop en tryckt bok av något av mina egna manus. Jag tänker ordna ett bättre boende, fortsätta styrketräna och få tillbaka mitt läkemedel.

Ett försök utgår från ett möjligt misslyckande. Det här är inget sånt. Det här är något jag måste och tänker göra. Det har blivit dags att mp3a livet. Frågan är hur?