Ångestattack

Utdrag från en snart tio år gammal text.

Jag böjer mig ner och plockar upp dagens reklamskörd men fastnar där nere.

Tvättmedelpriserna spinner förbi ögonen medan någonting i huvudet håller på att sprängas. Jag faller ner på knä över pappershögen och trycker händerna så hårt jag orkar mot tinningarna. Det är krampen som närmar sig. Vaderna spänns likstela i vad som verkar vara en evighet.

Kroppen sjunker ihop till en livlös hög över morgonens nyheter.

Tårarna rinner medan jag väntar på att få kontroll över mig själv igen. Det svartnar av och till medan kroppen försöker förstå vad som pågår. Bilder vindlar förbi för att sedan försvinna djupt ner, komma tillbaka och försvinna igen.

Kroppen vet egentligen mycket väl vad som sker eftersom kramptillstånden nu pågått några månader. Den vet inte varför den drabbas, det enda den kan göra är att låta det klinga ut. Att inte intressera sig för ångesten utan istället krypa ihop, slappna av och låta den fara rakt igenom.

Om det ändå gick.

Det enda som fungerar är att låta krampen fullständigt krossa sin väg fram, få varenda muskel att spänna sig till en stålbalk för att till slut slappna av. Käken följer musklerna och biter ihop så hårt den orkar. Ögonbrynen trycks ner och ögonen krymper till ett par minimala streck där tårarna fortfarande kan passera ut.

Utifrån sett måste det se ut som ett epileptiskt anfall. På sätt och vis kanske det också är det. Ett epileptiskt ångestanfall. Inifrån ser jag ingenting; allt är svart, pulserar och gör ont, och kroppen skakar.

Armarnas vener transporter infekterat värkande blod, händerna knyter sig och naglarna vill tränga genom handflatorna.

Små ljusstrimmor vandrar förbi ögonen utan att väcka några tankar alls. De fladdrar fram och tillbaka likt ett stearinljus, snabbspolar hjärnan framåt samtidigt som de håller den tillbaka. Det finns ingen tankeverksamhet att tala om men ändå ser jag vad som verkar vara en miljon trådar och idéer som alla är suddiga, håller sig utom fokus och skaver.

Huvudet ökar och minskar om vartannat i storlek, men inte en jävla tanke kommer fram. Det enda som hörs är de vibrafonliknande ljuden i Orbitals The box som ekar i öronen.

Andningen dämpas sakteligen, och pulsen drar sig långsamt tillbaka. Vågorna som sköljt över mig lugnar ner sig, och jag kan slutligen dra ett par djupa, väsande andetag.

Ögonlocken öppnar och sluter sig med varje in- och utandning. Tankarna återvänder och ett lätt tårregn dansar ner på golvet.

Att det aldrig ger upp.