Det är aldrig tillräckligt illa
Det spelar ingen roll hur mörkt livet än är, eller hur rastlös och frustrerad jag är. Oavsett hur ont det än gör och hur lite jag än kan slappna av blir det aldrig tillräckligt illa. Och det är också problemet.
Psykologer har sagt att de vet varför det dröjde innan jag fick min ADHD-diagnos. Du är intelligent, och har därför kunnat kompensera för brister ända fram till vuxen ålder, sa de. Men med kraven som uppstod i vuxen ålder fick jag det allt svårare att ligga tillräckligt många steg före andra. Sprickorna i fasaden syntes allt snabbare, och ett par år senare hade jag lagt in mig själv för psykiatrisk vård två gånger.
Jag vänder mig om i sängen igen. Lakanet är uppdraget och täcker halva madrassen. Det kryper i benen och jag har svårt att få luft. Jag vet mycket väl vad det beror på och att det inte är något farligt. Panikångest har aldrig varit något att oroa sig för, när man väl vet att det är vad man upplever. Där och då kommer jag på det igen och drar efter ett djupt andetag och sätter mig upp. Vägen genom ångest och rädsla är som vanligt rakt igenom, men jag orkar verkligen inte. Jag är trött.
Om sex timmar ringer alarmet. Det är minst en timme för lite sömn, om jag somnar nu. Jag lägger mig ner igen och fortsätter att andas djupt. Imorgon kommer jag få migrän och vara irriterad. Att redan nu ha den vetskapen gör det ännu svårare att somna. Det är svårt, men inte omöjligt. Det är sällan helt omöjligt att somna. Jag sjunker åtminstone inte längre ihop i epileptiska anfall, det är positivt. Jag vill påminna mig om att jag har kommit så långt de senaste åren och verkligen vuxit mig stark.
Ändå vill jag ringa psykjouren, för att markera att jag verkligen inte är felfri. Jag håller käften för att jag ändå inte får hjälp av er, vill jag skrika åt sköterskan som kommer att svara. Men jag ringer inte, för det blir aldrig tillräckligt illa eftersom jag vuxit mig stark och tålig. Jag vänder mig om och säger att det kommer bli bra. En dag kommer det att bli bättre.
Inlägg (RSS)
du är en hjälte
Hjälte, varför? Jag är genuint intresserad av hur dina tankar går.
Det känns snarare som att jag ofta slår igång en direktsändande kamera som dokumenterar hur jag med svärd och sköld slåss mot mina egna demoner, och samtidigt hoppas att någon sitter där hemma framför teven och förvånas och äcklas av striden.
Man har sina dagar\veckor\år. Brukar peppa mig själv med musik och gott sällskap så brukar det bli mindre jobbigt.
För att du, som du själv säger, slåss. Du slåss, och har slagits länge nu. Det är inte lätt. Ovanpå detta har du bjudit in världen till att hejja på dig. Den är också ett slags hjältedåd. Jag såg dig på smokefest (Jag är ”Han i rullstol”) du var helt enastående.
Du öppnar upp dig och låter dig älskas men riskerar att såras. Du är en svensk pionjär inom detta och det är många många som ser på din strid mot demoner och slutar inte finnas där för dig tills besten är fucking död och tea-bag’ad. Du för en sån oerhört viktig fråga framåt och tack vare sådana som du och susanne kommer vi dit snabbare!
Du är en hjälte
Tack för orden, okände vän. Jag är definitivt villig att öppna upp mig och såras, så länge det inte blir alldeles för mycket Jerry Springer show av det.