Advokatfirma bekräftar tveksamheter kring Schengenreglerna

Jag har fått svar på min fråga till EU-kommissionen gällande hur Sverige följer Schengenreglerna, och det finns ett par konstigheter.

Dels pekar advokatfirman – som på uppdrag av EU kostnadsfritt hjälper privatpersoner med EU-frågor – på samma uttalanden jag tidigare har tagit upp där Socialutskottet säger att Sveriges lagar inte är förenliga med Schengenavtalet. Dessutom säger man att Regeringsrätten i ett tidigare ärende inte frågade EG-domstolen om råd gällande tolkningen av EG-rätten. Istället beslutade man själva om man bröt mot den eller inte.

Vad som gör läget något mer förvirrande är att Läkemedelsverket, tidigare idag, meddelade mig att det är fritt fram att personligen åka och hämta medicinsk cannabis utomlands. Jag behöver inte ens några intyg vid inresan. Förordningarna de hänvisar till återkommer i svaret från advokatfirman.

Jag har fler trådar och samtal igång och kommer att publicera dessa när det passar. Tills vidare, håll till godo med detta.

From: Eurojus, rådgivande för EU-kommissionen
To: kol14.com
Date: tis, 20 okt 2009 17:45

Diarienr. 2052 1519
Stockholm, den 20 oktober 2009

Eurojus-information angående fri rörlighet för narkotiska läkemedel

Du har per e-post den 22 september 2009 ställt en fråga till Europeiska Kommissionen som vidarebefodrats till Eurojus den 29 september 2009. Du vill veta om du, med stöd av exempelvis artikel 75 i Schengenavtalet och den fria rörligheten inom EU, får föra med dig medicinsk cannabis in i Sverige under förutsättning att du kan uppvisa lämpliga och erforderliga intyg.

Sedan år 1999 är Schengensamarbetet en del av EU, även om inte alla EU-länder deltar. Införlivandet skedde genom ett särskilt protokoll till Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. Schengensamarbetet syftar till att underlätta den fria rörligheten inom EU (se mer om detta nedan).

Inom EU gäller fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. För att uppnå målet om en s.k. inre marknad har EU arbetat för att ta bort hinder mot den fria rörligheteen. Det handlar om fysiska, tekniska och skattemässiga hinder. Enligt artikel 28 i EG-fördraget är kvantitativa importrestriktioner, samt åtgärder med motsvarande verkan, förbjudna mellan medlemsstaterna. Enligt artikel 30 i EG-fördraget gäller dock följande:

Bestämmelserna i artiklarna 28 och 29 skall inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.

Medlemsstaterna har således en möjlighet att inskränka den fria rörligheten av varor med hänsyn till folkhälsan, dock under förutsättning att inskränkningen är förenlig med proportionalitetsprincipen. Den innebär att åtgärderna skall vara proportionerliga i förhållande till det eftersträvade syftet och att detta inte skulle kunna uppnås genom åtgärder med mindre restriktiv verkan på handeln inom gemenskapen. Åtgärderna måste även i övrigt vara förenliga med gemenskapsrätten.

EG-domstolen har i sin rättspraxis konstaterat att en medlemsstat kan vägra tillstånd för införsel av narkotika från en annan medlemsstat, bl.a. om det anses nödvändigt för att skydda människors hälsa och liv. [Se bl.a. dom av den 28 mars 1995 i mål C-324/93, Evans Medical and Macfarlan Smith (REG 1995, s. I-563), punkt 39.]

Schengenavtalet innehåller särskilda regler om rätt att medföra narkotiska läkemedel vid resa till ett annat Schengenland. En resande får medföra narkotiska läkemedel för medicinsk behandling under förutsättning att en behörig myndighet i hemlandet har utfärdat ett särskilt intyg, se artikel 75.1 i Schengenavtalet. Intyget skall utformas på visst fastställt sätt och innehålla bl.a. uppgift om förskrivande läkare, se artikel 75.2 i Schengenavtalet.

Den behöriga myndigheten skall utfärda intyget på grundval av läkares ordination. För varje narkotikaklassat läkemedel som ordineras skall utfärdas ett separat intyg och den behöriga myndigheten skall spara en kopia av intyget. Viktigt att tänka på är att om inte läkemedlet är utskrivet i bosättningslandet gäller inte reglerna, även om inresan sker från ett annat Schengenland. [Se Verkställande kommitténs beslut av den 22 december 1994 om intyg enligt artikel 75 för transport av narkotika och psykotropa ämnen (SCH/Com-ex (94) 28 rev.), Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 239, 22/09/2000 s. 0463 - 0468, se länk: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:41994D0028:SV:HTML.]

De svenska författningar som reglerar hanteringen av narkotika är i huvudsak narkotikalagstiftningen (1968:64), läkemedelslagen (1992:859), lagen (1992:860) om kontroll om narkotika och lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). Till dessa ansluter bl.a. föreskrifter i förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika samt vissa detaljföreskrifter som Läkemedelsverket meddelat.

Enligt 5 a § förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika framgår följande:

En resande från en av de stater som har tillträtt eller anslutit sig rätt till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen), eller från en stat smo antingen slutit avtal om samarbete enligt konventionen med dessa stater eller som efter beslut efter Europeiska unionens råd skall tillämpa konventionen, får utan tillstånd föra in narkotiska läkemedel i Sverige, om

1. läkemedlen är avsedda för medicinskt ändamål och den resandes personliga bruk, och

2. läkemedlen vid varje enskild inresa medförs i en mängd som står i relation till resans längd och inte i något fall överskrider vad som motsvarar 30 dagars förbrukning.

I de fall läkemedlet innehåller en substans som anges i bilaga 2 krävs för införsel som avses i första stycket att en behörig myndighet i den resandes hemland har utfärdat ett sådant intyg som avses i artikel 75 i konventionen.

Frågan är dock om preparatet, utöver ovanstående, måste vara godkänt för medicinskt bruk i Sverige. Cannabis är inte klassat för medicinskt bruk i Sverige och finns således inte med i den förteckning över de narkotikaklassade mediciner som är tillåtna för införsel enligt Schengenreglerna (se bilaga 2 till förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika). Läkemedelsverkets föreskrifter (se bl.a. LVFS 1997:11 ändrad genom LVFS 2001:3) innehåller utöver detta särskilda regler om införsel och diverse narkotikaförteckningar. [Den senare föreskriften innehåller en uttrycklig hänvisning till förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika.]

De svenska reglerna, enligt förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika och Läkemedelsverkets föreskrifter, verkar således vara strängare än reglerna inom Schengensamarbetet, bl.a. med hänsyn till uppdelningen av narkotika i olika förteckningar. Frågan är om tillämpningen av dessa regler och föreskrifter strider mot Schengensamarbetet och därmed Sveriges åtaganden inom ramen för EU-samarbetet.

I detta sammanhang är det värt att notera att Regeringen bl.a. har gjort följande förarbetsuttalanden med anledning av Sveriges anslutning till Schengen (se särskilt mina understrykningar):

Nuvarande svenska bestämmelser, som finns bl.a. i Läkemedelsverkets föreskrifter, tillåter en resande att föra in narkotiska läkemedel som motsvarar högst fem dagars förbrukning. Andra typer av läkemedel, dvs. vissa psykofarmaka kan införas men med en mängd som motsvarar behovet under högst tre veckor. Dessa bestämmelser är således strängare än reglerna inom Schengensamarbetet. Läkemedelsverkets föreskrifter bör således ändras avseende antal dagar samt kravet på centralt utfärdade intyg. Det bör framhållas att det här är fråga om läkemedel, som förskrivits av läkare, till svårt sjuka människor. (prop. 1997/98:42 s. 99)

Nuvarande svenska bestämmelser beträffande införsel av resande av legalt förskrivna narkotiska läkemedel är strängare än motsvarande regler inom Schengensamarbetet. Sverige har, i och med anslutningen till Schengensamarbetet, åtagit sig att godkänna sådana intyg som avses i artikel 75 i Schengenkonventionen och som utfärdas av andra Schengenländers behöriga myndigheter för en maximal period om 30 dagar. Sverige måste således, om sådant intyg utfärdats, tillåta en resenär från ett annat Schengenland att införa narkotiska läkemedel inom ramen för en medicinsk behandling. De svenska reglerna måste följaktligen ändras i enlighet härmed. Det bör i sammanhanget uppmärksammas att Schengenreglerna inte medger någon sådana uppdelning av narkotika i olika förteckning som finns i Läkemedelsverkets föreskrifter. Det bör också uppmärksamma att Schengenreglerna inte reglerar det fall att en person bosatt i ett Schengenland får narkotiska läkemedel förskrivna i ett annat Schengenland. (prop. 1999/2000:64, s. 164)

Regeringsrätten har prövat huruvida de svenska restriktionerna för privatinförsel av narkotiska läkemedel är förenliga med EG-rätten (RÅ 2007 ref. 77). [Regeringsrättens dom av den 3 oktober 2007 i mål 40-04, se följande länk för avgörandet: https://lagen.nu/dom/ra/2007:77.] Regeringsrätten konstaterade i sitt avgörande att ”de svenska restriktionerna för privat införsel av narkotiska läkemedel är proportionerliga och även i övrigt förenligt med gemenskapsrätten”.

Med hänsyn till att omständigheterna och rättsfrågan i det refererade målet skiljer sig ifrån din frågeställning, är det dock inte säkert att Regeringsrättens tidigare konstaterande har bäring även med avseende på medicinsk cannabis.

Det är dessutom värt att notera att något förhandsavgörande (enligt artikel 234 EG-fördraget) inte inhämtades i det aktuella målet, dvs. Regeringsrätten frågade inte EG-domstolen om råd vad gäller tolkningen av EG-rätten. Det hade givietvis varit önskvärt då det är tydligt, inte minst med anledning av ovan refererade förarbetsuttalanden, att de svenska reglernas överensstämmelser med EG-rätten på det aktuella området eventuellt kan ifrågasättas.

I Sverige är det Kommerskollegium som har fått regeringens uppfrag att samordna och övervaka hur den inre marknaden genomförs i Sverige. Kommerskollegium är även svensk kontaktpunkt i nätverket SOLVIT. Nätverket har inrättats för att hjälpa företag och privatpersoner att lösa problem då reglerna för den inre marknaden inte följs. SOLVIT arbetar med klagomål från privatpersoner och företag när en nationell myndighet i ett konkret ärende fattat beslut som strider mot EG-rättens regler om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer/arbetstagare mellan länder på EU:s inre marknad. Mer information om SOLVIT finns på Kommerskollegiums hemsida, http://www.kommers.se/.

Vem som helst kan göra en anmälan till Europeiska kommissionen om att man anser en medlemsstat bryter mot en bestämmelse eller en princip i EG-rätten. Du kan således skicka ett klagomål till kommissionen om du anser att de svenska reglerna om införsel av narkotiska läkemedel strider mot EG-rätten. Mer information om förfarandet för klagomål m.m. finner du på följande länk:

http://ec.europa.eu/community_law/your_rights/your_rights_forms_sv.htm

Om Eurojus

Eurojus ger snabb och kostnadsfri juridisk rådgivning om vilka rättigheter och skyldigheter enskilda medborgare har enligt EG-rätten och hur den bör tillämpas i nationell lagstiftning. Eurojus-rådgivningen ersätter inte den rådgivning och hjälp som en privat advokat tillhandahåller. Eurojus-rådgivning lämnas på rådgivarens eget ansvar och är inte bindande för Europeiska kommissionen. Som Eurojus-rådgivare har vi inte rätt att lämna ytterligare juridisk rådgivning, eller företräda någon i ett ärende, för vilket Eurojus-information har lämnats. En avidentifierad kopia av skriftliga svar skickas till Europeiska kommissionens representation i Sverige.

Med vänlig hälsning
N.N.
jur. kand.