ADHD – vad fan vet jag
Det som började med en utmärkt läsarkommentar har gett mig svår skrivångest i över en vecka nu. Jag vet vad jag vill säga, men det blir långt och svamlande och jag ger upp – gång på gång. Allt för att jag, åter igen, ska landa i åsikten vad fan vet jag om ADHD egentligen?
Att ha ADHD är inget konstant tillstånd, och det går dessutom att lära sig att dölja många av dess negativa sidor. Du kan även framkalla ADHD-symptom hos en frisk människa genom att utsätta den för kraftig och långvarig stress.
Jag som levt med diagnosen i tre år, och symptomen hela mitt liv, har fortfarande svårt att förstå hur livet hänger samman och vad som är vad. Den ena dagen uppvisar jag många av de klassiska sidorna hos ADHD-personer med otroligt snabbt skiftande humör, inte kunna planera dagen, motivationsproblem, tankspriddhet och stor inre stress och rastlöshet. Dagen därpå är jag lugnet själv och har väldigt få problem. Men vad är min personlighet, och vad är ADHD?
Ett neuropsykiatriskt funktionshinder (som ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och tvångssyndrom (OCD)) innebär att vissa funktioner i hjärnan fungerar sämre eller annorlunda jämfört med hur det är för de flesta andra. Frågan är då hur mina problem kan komma och gå? Och varför tar det, som i mitt fall, 30 år att upptäcka dessa när funktionshindret är medfött?
I korthet verkar det bero på miljön och vad som sker omkring mig. I en lugnare miljö, och gärna utomhus, blir jag ofta lugnare och upplever färre problem. Med stigande krav och ljudvolymer minskar min prestationsförmåga drastiskt medan ångesten stiger. Läkarnas teorier är även att jag genom (relativt hög) intelligens lärt mig dölja och hantera funktionshindret väl, medan ökat ansvar med stigande ålder allt kraftigare ställt till det för mig.
Jag har även lärt mig att nästan allt för mig handlar om ordet lagom.
Jag måste sova lagom mycket, och regelbundet, äta vettig mat och regelbundet. Det gäller att jag är uppmärksam på svängningar i humör och stressnivå.
Samma sak gäller allt annat i livet. Jag ska vara lagom planerande eftersom för mycket lätt kan resultera i tvångsproblematik, och för lite är direkt förödande för vardagen eftersom det resulterar i kaos. Där andra verkar ha ett betydligt större spann att röra sig mellan verkar personer med ADHD vandra en något smalare väg.
Om jag skulle be dig förklara för mig hur mycket uppmärksamhet som är lagom när jag är ute och cyklar, vad skulle du svara då? Till hur stor del ska jag fokusera på bilarna, trafikljusen och fotgängarna – och när? Vad skulle du säga är den bästa graden av planerande för att få dagen att flyta smidigt? Hur ska jag spontant komma ihåg att boka tvättider, handla mat, städa och vattna blommorna utan att mobilen påminner mig om det? Hur ska jag veta vilken stressgrad som är passande när jag till en början ofta är svårstartad – men när jag väl kommit igång ostoppbar?
Vad är ADHD och vad är jag? Och kanske viktigast av allt – vad är egentligen funktionshindet, för utan att vara ett hinder och problem existerar ingen ADHD.
Inlägg (RSS)
Du svamlar inte, du är en mycket skicklig skribent, med ett åtagande större än många andra människors. Du går emot strömmen och utmanar det felaktiga i samhället med ett tålamod som bara går att berömma. Vem annars orkar med sjukvårdens bryåkrati som hållt dig tillbaka så pass länge? Vem annars vågar utmana en inhuman lagstiftning? Dessutom gör du allt detta på ett mycket proffesionellt sätt trots ditt funktionshinder.
Vad och vem är du? Du är en som läkarna säger, intelligent och modig människa som är en inspirationskälla för de människor som läser din blogg, oavsett vad för sorts åtaganden dina läsare har. Jag tror på dig för du verkar vara en så jävla ärlig människa, fortsätt såhär, så ska du se att din kamp inte varit förgäves. Tack
Mycket bra skrivet och du ska veta du har allt stöd du kan få i det du håller på med!
Det du beskriver passar på mig också, fast har inte haft några större problem med det (änu iaf) eller så kanske jag bara inte bryr mig om problemen när dom kommer…
Har alltid vart så att jag inte klarat att lägga nån energi på saker som inte intresserar mig men sen fått MVG utan några problem i sånt jag tyckte va kul. Samma sak inom sport, de blir inte kul utan tävling, men blir tråkigt när det är för serijöst..
Vet inte vad ja vill säga med att skriva det, men men.. :P
@Rasmus: Tack själv. Det finns inte en chans att jag lyckats hålla igång det här utan all den respons jag fått. Jag försöker hålla det enkelt, ärligt och rakt för det är så jag önskar att andra är mot mig. Det besparar oerhörda mängder energi och frustration.
@Niklas: Tack du också. Alla har lite ADHD i sig, faktiskt. Det som andra har bekymmer med lite här och där har personer med ADHD bekymmer med nästan jämt. Problemgraden varierar för diagnosticerade personer men de gemensamma problemområdena är snarlika som jag förstått det. Är något inte ett problem för en person så är det inte det, det är väldigt enkelt. :)
Och du behöver definitivt ingen anledning för att dela med dig av tankar. Så länge det följer någonstans inom vad jag skriver så är det varmt välkommet.
”Läkarnas teorier är även att jag genom (relativt hög) intelligens lärt mig dölja och hantera funktionshindret väl, medan ökat ansvar med stigande ålder allt kraftigare ställt till det för mig.”
Det där kändes som att läsa om mig själv. Såg länge mig själv som manipulativ. Nu ser jag mig själv som utanför lådan.
För mig känns det ganska logiskt att npfh är obegripligt för så kallade normala.
Du skriver bra om det jag försöker få fram också.
/Bengt