En kommentar

Jag, som alla andra

Tillbaka igen framför det betryggande skenet av en dämpad laptopskärm, sittande på ett köksgolv, med en kudde mellan mig och kylskåpet. Natten pågår för fullt i skarven mellan dagarna och de tre andra i lägenheten sover. För mig finns det ingen poäng att sakta ner när det tar sådan tid att få fart på tillvaron.

För en stund känner jag mig ändå som alla andra, sedan blinkar jag och minns hur jag sparkade fotboll i korridoren när de andra hade mörkerleken i klassrummet. De andra åkte moped när jag cyklade, hängde på fritidsgården när jag sprängde tevespelspixlar och smygdrack sprit borta när jag njöt av Fanta hemma.

Nu köper jag begagnade vykort med oläslig skrivstil från antikvariat, sätter på nya frimärken, skriver dit gamla vänners adresser och lägger korten på lådan. Jag grillar köttbullar mitt på en asfaltsväg en sommarnatt med nya vänner. Jag gräver ur sanden fram skottkärran som begravdes där för ett år sedan. Jag pallar äpplen och låter fötterna pendla fritt när cykeln tar fart i nerförsbacken.

Jag ser på när andra tar examen, skaffar jobb, köper lägenhet, får barn, skaffar hus, får ett barn till och uppgraderar till en kombi. De ser OS-sändningarna på teve, äter lite lyxigare mat på fredagskvällarna och går på allt fler dop och giftermål. Jag ser hur fokuserade deras blickar är.

Själv säljer jag min enda synth och köper istället kläder, postar godis till farmor och lägger mig på rygg på Hötorget i Stockholm för att kunna se världen bättre. Samtidigt klagar vännerna på sina jobb och förklarar hur lite de demonstrativt arbetar, men får trots det löneökning, jublar tacksamt och åker utomlands på semester.

Jag ser vad som händer men förstår det inte. Visst har bitarna vitt skilda former och färger, men allt jag vill är att få ihop pusslet. Det vore så skönt att få slappna av, och bara få vara som alla andra.

5 kommentarer

Det är aldrig tillräckligt illa

Det spelar ingen roll hur mörkt livet än är, eller hur rastlös och frustrerad jag är. Oavsett hur ont det än gör och hur lite jag än kan slappna av blir det aldrig tillräckligt illa. Och det är också problemet.

Psykologer har sagt att de vet varför det dröjde innan jag fick min ADHD-diagnos. Du är intelligent, och har därför kunnat kompensera för brister ända fram till vuxen ålder, sa de. Men med kraven som uppstod i vuxen ålder fick jag det allt svårare att ligga tillräckligt många steg före andra. Sprickorna i fasaden syntes allt snabbare, och ett par år senare hade jag lagt in mig själv för psykiatrisk vård två gånger.

Jag vänder mig om i sängen igen. Lakanet är uppdraget och täcker halva madrassen. Det kryper i benen och jag har svårt att få luft. Jag vet mycket väl vad det beror på och att det inte är något farligt. Panikångest har aldrig varit något att oroa sig för, när man väl vet att det är vad man upplever. Där och då kommer jag på det igen och drar efter ett djupt andetag och sätter mig upp. Vägen genom ångest och rädsla är som vanligt rakt igenom, men jag orkar verkligen inte. Jag är trött.

Om sex timmar ringer alarmet. Det är minst en timme för lite sömn, om jag somnar nu. Jag lägger mig ner igen och fortsätter att andas djupt. Imorgon kommer jag få migrän och vara irriterad. Att redan nu ha den vetskapen gör det ännu svårare att somna. Det är svårt, men inte omöjligt. Det är sällan helt omöjligt att somna. Jag sjunker åtminstone inte längre ihop i epileptiska anfall, det är positivt. Jag vill påminna mig om att jag har kommit så långt de senaste åren och verkligen vuxit mig stark.

Ändå vill jag ringa psykjouren, för att markera att jag verkligen inte är felfri. Jag håller käften för att jag ändå inte får hjälp av er, vill jag skrika åt sköterskan som kommer att svara. Men jag ringer inte, för det blir aldrig tillräckligt illa eftersom jag vuxit mig stark och tålig. Jag vänder mig om och säger att det kommer bli bra. En dag kommer det att bli bättre.

Ingen kommentar

Robotpartiet

På uppdrag av Robotpartiet återvänder Evert Brahms till den musikscen han svor på att aldrig närma sig igen förrän jorden sprängts, eller rymdvarelser hade tagit över styret. Han ansåg dock Robotpartiet vara tillräckligt nära dom senare, och valde därför att besvara deras önskemål om en kampsång.

Robotpartiet – rösta för ett märkligare Sverige!

11 kommentarer

Sömnlös i Norrköping

En blandning av sömnlöshet och hyperaktivitet sätter sina spår. För att överleva krävs strategier som att dricka en kopp varm mjölk, ha ett välventilerat sovrum eller producera grafiskt material i överflöd.

Ingen kommentar

Att mp3a livet

Med några års mellanrum har jag sedan i mitten av 90-talet rensat min mp3-samling. Det spelar ingen roll om det är låtar jag köpt, musik jag laddat ner olagligt eller fått av vänner. Alla ska bort, och i slutänden sitter jag med en tom hårddisk och ingen backup.

Jag har gjort detsamma med nästan all musik jag själv har skapat. Originalfiler och anteckningar är för länge sedan borta. När jag rensade som värst handkrossade jag disketter, fyllde nästan en banankartong och fick ett ordentligt skavsår i handflatan på kuppen.

Samma teknik har jag använt på andra områden. Efter de första egna flytterna ägde jag tillräckligt med möbler för att fylla en mindre lastbil. Strax därpå fick ägodelarna plats i en vandringsryggsäck. Däremellan gav jag bort dubbelsängen, den nyköpta byrån och vardagsrumsbordet och det mesta av det andra jag ägde.

Jag har kallat det att mp3:a tillvaron eftersom det startade med musiken.

Det handlar inte om att sålla och försiktigt vaska fram guldkornen. Antingen gör jag saker fullt ut, eller inte alls. Det finns ingen poäng med att halvhjärtat ägna sig åt något, vare sig det är arbeten, fritidssysslor eller ägodelar.

Konsekvensen av det märks tydligt. Jag äger inga böcker, prydnadsföremål eller cd-skivor. Jag har inga kläder jag inte använder och ingen onödig köksutrustning. Numera har dock en utmärkt säng tack vare att släkten fick nog av den jag använde tidigare. Om det börjar brinna tar jag laptopen i handen och lämnar lägenheten, och kommer aldrig att sakna det jag inte fick med mig.

Den här sommaren vill jag tro att mp3:andet nått livet i stort. Det borde, rent logiskt, inte finnas någon anledning att släpa omkring på gammalt känslobagage och problem när de inte längre fyller någon funktion. Lika lite borde jag ägna mig åt sådant idag som jag gillade tidigare, eller som en gång fyllde en livsviktig funktion men inte längre tillför något.

Att på ett teoretiskt plan kunna rensa eller mp3a själva livet är en sak – och en helt annan i praktiken. Men tillvarons gråhet och likgiltiga vågskvalp ger mig svår andnöd och sömnlöshet just nu. Därför arbetar jag hårt på det.

Jag ska kanske praktisera på en tidning. Antagligen ska jag också bistå en journalist så att en bok, med redan ordnat förlagsavtal, skrivs och blir färdig nästa år. Och det vore väl själva fan om jag inte kunde få ihop en tryckt bok av något av mina egna manus. Jag tänker ordna ett bättre boende, fortsätta styrketräna och få tillbaka mitt läkemedel.

Ett försök utgår från ett möjligt misslyckande. Det här är inget sånt. Det här är något jag måste och tänker göra. Det har blivit dags att mp3a livet. Frågan är hur?