Läkemedlet godkänns för användning vid spasticitet, sömnstörningar och smärta vid Multipel Skleros (MS). Givetvis kommer det inte att rekommenderas som ett förstahandsval, men det är ändå ett stort steg framåt för människor i behov. Inte sedan 1950 har vi haft godkända cannabisläkemedel i Sverige.

– Jämfört med morfinvarianter är beroenderisken mycket liten med Sativex. Men vi ska ändå mycket noga följa hur medicinen används, säger Hans Sjögren, klinisk utredare och specialläkare på Läkemedelsverket, till Drugnews.

Vad det här innebär för mig? Jag vet inte.

Eftersom vi i Sverige har vad som kallas fri förskrivningsrätt kan läkemedlet i praktiken förskrivas även vid andra symptom och svårigheter. Möjligtvis finns en öppning att återuppta diskussionerna kring en seriös läkarutvärdering, för att se om det finns vetenskapligt stöd för att cannabis lindrar min adhd och huvudvärk.

Med Johans tillåtelse är här ett av de kapitel som ingår i boken, i sin fullhet. En bok där min import av cannabisläkemedlet Dronabinol ingår som en röd tråd.

Kapitel 2: ETT FÖRSLAG

Det här är början på slutet. Slutet på en parentes i västvärl­dens historia. Tjugoåriga Kat Murti inskärper stundens all­var när hon talar till sina volontärer.

– Om vi får folk att rösta så vinner vi, och vanliga ameri­kaner behöver snart aldrig mer vara rädda för sin egen rege­ring.

Utomhus faller ett lätt oktoberregn på de platta taken medan tunt klädda människor tar snabba steg mellan lunch­restaurangerna och parkeringsplatserna. Det är en ganska vanlig torsdag i norra Kalifornien. Men inne på det lilla hörnkontoret i Oakland planeras spurten i vad som kan komma att bli en minirevolution: det är bara någon vecka kvar innan valdagen 2010, då delstatens medborgare ska ta ställning till en fullskalig legalisering av cannabis.

De ska även välja en ny guvernör efter Arnold Schwarzen­egger, en ny senator och nya kongressledamöter, men det är det inte så många som talar om just här, inte när det står »Proposition 19« på valsedeln. Inte när ett nutida slag om Gettysburg verkar förberedas i korsningen mellan Broadway och Nittonde Gatan.

Kat Murti klappar händerna och talar frenetiskt: om att det här kan gå till historien, om vilket stort stöd de har, om vad som händer om det blir ett ja i november.

– Som Kalifornien går, så går nationen, ropar hon ut och den lilla församlingen börjar applådera med henne.

Det tjugotalet samlade är som ett tvärsnitt av den koali­tion som två år tidigare förde Barack Obama till Vita huset. På plaststolarna sitter studenter, övervintrade hippies, lati­nos, svarta, och lite fler kvinnor än män. På några av de pla­kat, klistermärken och t­-tröjor som ligger i högar på konto­ret har Obamas gamla slogan »Yes We Can« ersatts med »Yes We Cannabis«.

– … och som vår nation går, så går hela världen, avslutar Kat.

Volontärerna ställer sig upp och jublar. Sedan går de snabbt iväg och sätter sig vid sina telefoner. Det finns ingen tid att förlora, det arbete som pågått i flera månader är inne i slutskedet. De ska inte ringa upp statens samtliga 37 miljo­ner invånare, men gärna så många det bara går. Mellan pizza­tuggorna följer de ett samtalschema som är fastklistrat vid telefonen:

»Hej, jag heter Gabriella. Har du röstat än?«

Kat Murti har arbetat sjuttio timmar i veckan i sju måna­der. Det här är hennes första kampanj där hon har en riktig titel. Hon är ansvarig för hela Bay Area: San Francisco, Oakland, San Jose och några städer till.

– Det här är en fråga som handlar om så mycket mer än dem som röker marijuana. När jag började på universitetet här i Kalifornien såg jag själv hur lite pengar staten har. Studieavgifterna gick upp, stipendier försvann, och så lägger vi trehundra miljoner dollar om året på att jaga folk som röker lite gräs.

Ett av kampanjens högdjur, fältchefen James Rigdon, störtar plötsligt in på kontoret. Han kommer direkt från flygplatsen och börjar genast sätta i sig några wienerbröd som någon lagt på hans skrivbord.

Han är en politikens legosoldat. För två år sedan var James i Virginia, året efter i New Jersey. Han flyttar dit det finns en intressant politisk kamp, och där någon vill betala honom.

– Jag röker inte ens marijuana. Jag har testat och det var inget för mig, men det här är speciellt, jag har aldrig varit med om att få stöd från så vitt skilda grupper.

James räknar upp några delar av den brokiga allians som bildats bakom »Yes on Proposition 19«: fackföreningar – för de vita jobb de tror att reformen ska skapa, kvinnoorga­nisationer – för att polisen ska kunna prioritera våldtäkter och våldsbrott, invandrarorganisationer – för att minoriteter oftare grips för marijuanabrott, Libertarianska partiet – för att … ja, för att staten ska ge fan i dem.

– Men jag tror såklart på det här förslaget, annars hade jag inte kunnat arbeta med det. Ta Riverside till exempel, det är helt oacceptabelt att man drar ner på skolbudgeten med 10 procent och samtidigt bygger ett nytt fängelse. Han ler, som om han kommer på en slogan medan han pratar.

– Vi måste välja mellan skolor eller fängelser. För barnen kommer att hamna i antingen det ena eller det andra.

Han börjar dra detaljerna i huvudargumentet: på trettio år har antalet fångar sexdubblats i USA, den främsta anled­ningen är den hårda linjen mot droger, och det kostar en massa pengar, pengar som hade kunnat gå till vettigare saker i samhället. Så enkelt är det.

På väggen i kampanjlokalen hänger foton på familjer där föräldrar ryckts ifrån sina barn för att avtjäna tjugoåriga fängelsestraff för marijuanabrott, men de fallen fungerar mest som bränsle för aktivisterna. James Rigdon nämner inte dem när han intervjuas i radio eller tv. Budskapet är skräddarsytt för vanliga kalifornier och de bryr sig inte så mycket om att några stoners sitter i fängelse. Däremot har de kanske inte så stor lust att betala för deras vistelse där.

– Det handlar om pengar och resurser, om att polisen ska jaga riktiga brottslingar.

Det ser bra ut för Kat och James. Hittills har de flesta opi­nionsundersökningar visat på en liten ledning. Dessutom har de dragit in betydligt mer pengar än sina motståndare. Kampanjkassan innehåller denna dag 2,1 miljoner dollar – tio gånger mer än vad nejsidan samlat ihop. Det är en viktig indikator på vilket stöd kampanjen har, men kommer fram­förallt att bli en konkurrensfördel under kampanjens sista dagar.

– Vi har precis köpt lite tv-­tid i glappet mellan »Daily Show« och »Colbert Report«. Det kommer bli perfekt, säger Kat Murti.

De har bara råd att sända filmerna i några dagar före val­dagen, men nejsidan får å andra sidan nöja sig med att höras i radio. Kat känner sig säker på vinst. Det handlar bara om att få de unga att verkligen gå till valmaskinerna.

Snart får hon veta om hon har varit med om att skriva historia – om Kalifornien blir först i USA och i världen med att inte bara avkriminalisera cannabis, utan också skapa ett system där marijuana kan säljas som vilken reglerad drog som helst – som sprit, öl, tobak och mediciner.

Hon går in i köket, eller »krigsrummet« som det står på skylten på dörren. En jättelik whiteboard radar upp aktivi­teterna dag för dag fram till valdagen den 2 november: demonstrationer, brevutskick och radioreklam. Men ingen dörrknackning.

– Det är slöseri med tid. Folk öppnar ändå aldrig, och vi har inte så många volontärer som man har vid ett president­val. Det är bättre att de sitter vid telefonerna eller delar ut valsedlar i särskilda områden.

Det var när Kat flyttade från Texas till Berkeleyuniversite­tet som hon blev engagerad i marijuanafrågan. Under andra året på college gick hon med i Students For Responsible Drug Policy.

– Jag funderade lite på om det var bra för min karriär, men kom ganska snabbt fram till att jag inte kan hindra mig själv bara för att det är ett kontroversiellt ämne, och jag vet egentligen inte om det är en så stor grej. Hela bilden av ma­rijuanarökare håller på att normaliseras.

Det här är inte första gången Kalifornien röstar om mari­juana. 1972 fick ett likadant initiativ en tredjedel av rösterna, men mycket har hänt sedan dess. Det som då var en produkt av ett anti­-etablissemangstänkande är nu en del av ett offent­ligt samtal om samhällets gemensamma resurser. Förslagets officiella namn är talande: »Tax and regulate cannabis« – beskatta och reglera cannabis. Det är mer Systembolag än systemkritik.

– Vi är inte anti-­hippie på något sätt, försäkrar Kat. Men vi arbetar inom systemet.

I Kalifornien folkomröstas det om det mesta. På valdagen måste medborgarna även ta ställning till om det ska räcka med enkel majoritet för att godkänna statens budget, om registreringsavgiften för motorfordon ska höjas med 18 dol­lar och om pengarna ska gå till statens parker. I kampanj­lokalen finns en valguide för progressiva väljare: nej till för­slag nummer 23, ja till nummer 25, nej till nummer 20 och så vidare.

I år överskuggas allt av nummer 19. Åtminstone i medi­erna. Men det är inte de lokala tidningarna och radiokana­lerna som är mest engagerade. Tidskrifter på östkusten som Time, Businessweek och Newsweek skriver spaltmeter om förslaget. Flera utländska tidningar har skickat hit sina kor­respondenter. Intresset verkar nästan öka med avståndet.

Det finns en anledning till det. Till kategorin amerikanska exportframgångar måste narkotikapolitiken räknas. Noll­tolerans, gatewaydroger – ett helt lexikon och tankegods har likt McDonald’s­-restauranger, Disneyfilmer och Appledato­rer exporterats världen över, och många vill veta vad som händer om marijuanaförbudets ideologiska vagga försvin­ner. Kommer politiken att leva vidare efter att det förlorat en geografisk hemvist, eller kommer den att dö ut?

Det som talar för det senare är att cannabis inte varit olagligt särskilt länge; först en bit in på 1900­-talet började drogen förbjudas runt om i världen. Kalifornien fick sin första marijuanalag 1915.

För utbredningen av marijuana är lagtexterna bara en av många faktorer och det är inte säkert att en legalisering av drogen i Kalifornien skulle sprida sig som något slags juri­diskt virus i USA. Men med Kaliforniens tyngd som USA:s folkrikaste stat och världens åttonde största ekonomi kan följden bli densamma som när delstaten fyra år tidigare klub­bade igenom California Global Warming Solutions Act.

Det blev helt enkelt ett jävla liv.

Lagen innebar att Kalifornien på egen hand förband sig att följa Kyotoprotokollet för att minska växthusgaser, trots att USA under George Bushs regering förkastat idén. Den största vinsten bestod inte i ett minskat antal koldioxid­molekyler från amerikanska västkusten, utan att det gav bränsle åt diskussionen om global uppvärmning i USA. På samma sätt handlar den här folkomröstningen om mer än Kalifornienbornas rätt att röka på. Alla som vill gör det re­dan, och det kommer de att fortsätta med oavsett resultatet.

Det här är en provokation, ett sätt att få fler amerikaner att tala om marijuana, det är ett sofistikerat pr-­knep. Debat­ten handlar sällan om själva drogen, och det är en premiss som både förespråkare och motståndare ställer upp på. Så även Kat Murti, när hon vidgar frågeställningen till att handla om hushållning med skattemedel, arbetstillfällen, eller som just nu: rasism.

– Alla undersökningar visar att vita ungdomar röker mest gräs. Ändå är det en övervägande del svarta och latinos som åker fast.
Det är inte marijuana, utan bilden av marijuana som Ka­lifornien ska rösta om. Det är en bild som det har kämpats om i nästan ett sekel, ända sedan en järnvägskarl från Penn­sylvania började intressera sig för växten.

För en vecka sedan fick jag ett mail. En kille undrade om jag hade gått en utbildning för att bli copywriter, eller var jag självlärd? Han undrade eftersom han funderade på att byta yrke. Jag gav honom en kort förklaring av min historia och sa att jag skulle leta runt bland länkar och ge honom mer information. Men eftersom andra kanske undrar – och det inte kommer några andra inlägg här – publicerar jag svaret öppet.

Det började tidigt. Under rasterna i lågstadiet skrev jag historier med mina vänner. Någon ritade en superhjälte, angav karaktärsdrag, gjorde en utrustningslista och kom på ett namn. En annan använde hjältarna i sina berättelser. Vi var kungar över lågstadiet. Vårt lågstadium. Mörkerlekar och skoldanser var kryptiska och inte alls roliga. Vi spelade fotboll och hittade på egna sagor.

Som tioåring fick jag en skrivmaskin av mina föräldrar. Jag kan inte minnas om jag hade bett om en, men jag var övertygad om att det var den bästa present en tioåring kunde ha fått – någonsin. Den var tung, grön och kom i ett symaskinsliknande, hårt fodral. Den var perfekt.

Strax innan jag fick skrivmaskinen hade jag börjat spela rollspel. Det var jag, de andra två killarna som ritade serier och en grannkille. Jag var spelledare – och bestämde vad som skulle hända – eftersom jag hade köpt den första äventyrsboken och introducerat konceptet rollspel. När skrivmaskinen anlände som Den Stora Gåvan förseglades min plats.

Jag var Gud. Och det var någonstans här som min pappa började kalla grannkillen Draken.

Jag fortsatte att skriva äventyr och spela rollspel i minst tio år till. Däremellan hann jag skriva pornografiska och kärleksfullt rasistiska äventyr till en iransk klasskamrat i högstadiet. Några år senare, under gymnasiet, startade jag en skoltidning. Till det sista numret förfalskade vi rektorns signatur för att kunna trycka dubbelt så många tidningar som vanligt. Det var precis innan vi skulle ta examen och vi hade förflyttat rollen som ansvarig utgivare till en kille i årskurs 2 – utan hans vetskap. Som en sista hälsning satte vi dit ett knullande par på framsidan. De var igång på en gräsmatta i en imponerande och halvt påklädd balansakt. Givetvis ackompanjerade av ditklistrade pratbubblor med sexhälsningar på falsk tyska.

Men jag har inte enbart skrivit om porr eller cannabis.

Året jag fyllde tjugo kom jag tillsammans med en vän på att vi borde skriva ett bokmanus. Andra skrev böcker och vi visste att vi kunde skriva, åtminstone kortare texter. Hur svårt kunde det vara att få ihop en bok? Vi skrev ett manus och skickade det till några förlag. Efter att ha blivit uppringde av Tidens förlag, som bland annat publicerar Harry Potter-böckerna, fick vi storhetsvansinne. Samtidigt blev vi handlingsförlamade och trodde att hennes uppmaning att skriva om texten innebar att halvera antalet kapitel genom att göra dem dubbelt så långa.

Efter ett otal omskrivningar lät vi förlagsmöjligheten sjunka ner i glömska. Trots det skrev vi under de kommande tio åren ytterligare ett par bokmanus. Jag lyckades dessutom få till ett par manus på egen hand. Inga manus har publicerats.

Hos tidningen Mikrodatorn, i IDG-koncernen, fick jag mitt första skrivjobb. Tyvärr minns jag inte om ansökan var medvetet vrickad eller om jag inte förstod bättre. Jobbansökan doftade skönlitteratur. Den gick något i stil med:

En kille kommer in på chefredaktörens kontor. Han ser lugn och trygg ut i sin nystrukna skjorta och snygga byxor. Chefredaktören sveper med handen framför sig och gestikulerar mot stolen. De börjar prata och man förstår att det är en anställningsintervju. Efter en tid summerar chefredaktören vad killen har sagt och frågar vad som särskiljer denne från alla andra sökande.

Det är då killen hoppar upp från stolen, börjar kackla och springer omkring på kontoret. Han ställer sig och pickar med näsan mot skrivbordet när plötsligt en hagelbössa brakar loss. Det som följer är en kavalkad av skott och flygande höns. Han härmar nämligen hur det låter när höns sprängs i spelet Redneck Rampage.

Chefredaktören mailade tillbaka ett kort svar. ”Chefredaktören lutar sig tillbaka i stolen, lägger upp fötterna på bordet och säger: Du är anställd. Bevisa vad du går för.”