För en vecka sedan fick jag ett mail. En kille undrade om jag hade gått en utbildning för att bli copywriter, eller var jag självlärd? Han undrade eftersom han funderade på att byta yrke. Jag gav honom en kort förklaring av min historia och sa att jag skulle leta runt bland länkar och ge honom mer information. Men eftersom andra kanske undrar – och det inte kommer några andra inlägg här – publicerar jag svaret öppet.

Det började tidigt. Under rasterna i lågstadiet skrev jag historier med mina vänner. Någon ritade en superhjälte, angav karaktärsdrag, gjorde en utrustningslista och kom på ett namn. En annan använde hjältarna i sina berättelser. Vi var kungar över lågstadiet. Vårt lågstadium. Mörkerlekar och skoldanser var kryptiska och inte alls roliga. Vi spelade fotboll och hittade på egna sagor.

Som tioåring fick jag en skrivmaskin av mina föräldrar. Jag kan inte minnas om jag hade bett om en, men jag var övertygad om att det var den bästa present en tioåring kunde ha fått – någonsin. Den var tung, grön och kom i ett symaskinsliknande, hårt fodral. Den var perfekt.

Strax innan jag fick skrivmaskinen hade jag börjat spela rollspel. Det var jag, de andra två killarna som ritade serier och en grannkille. Jag var spelledare – och bestämde vad som skulle hända – eftersom jag hade köpt den första äventyrsboken och introducerat konceptet rollspel. När skrivmaskinen anlände som Den Stora Gåvan förseglades min plats.

Jag var Gud. Och det var någonstans här som min pappa började kalla grannkillen Draken.

Jag fortsatte att skriva äventyr och spela rollspel i minst tio år till. Däremellan hann jag skriva pornografiska och kärleksfullt rasistiska äventyr till en iransk klasskamrat i högstadiet. Några år senare, under gymnasiet, startade jag en skoltidning. Till det sista numret förfalskade vi rektorns signatur för att kunna trycka dubbelt så många tidningar som vanligt. Det var precis innan vi skulle ta examen och vi hade förflyttat rollen som ansvarig utgivare till en kille i årskurs 2 – utan hans vetskap. Som en sista hälsning satte vi dit ett knullande par på framsidan. De var igång på en gräsmatta i en imponerande och halvt påklädd balansakt. Givetvis ackompanjerade av ditklistrade pratbubblor med sexhälsningar på falsk tyska.

Men jag har inte enbart skrivit om porr eller cannabis.

Året jag fyllde tjugo kom jag tillsammans med en vän på att vi borde skriva ett bokmanus. Andra skrev böcker och vi visste att vi kunde skriva, åtminstone kortare texter. Hur svårt kunde det vara att få ihop en bok? Vi skrev ett manus och skickade det till några förlag. Efter att ha blivit uppringde av Tidens förlag, som bland annat publicerar Harry Potter-böckerna, fick vi storhetsvansinne. Samtidigt blev vi handlingsförlamade och trodde att hennes uppmaning att skriva om texten innebar att halvera antalet kapitel genom att göra dem dubbelt så långa.

Efter ett otal omskrivningar lät vi förlagsmöjligheten sjunka ner i glömska. Trots det skrev vi under de kommande tio åren ytterligare ett par bokmanus. Jag lyckades dessutom få till ett par manus på egen hand. Inga manus har publicerats.

Hos tidningen Mikrodatorn, i IDG-koncernen, fick jag mitt första skrivjobb. Tyvärr minns jag inte om ansökan var medvetet vrickad eller om jag inte förstod bättre. Jobbansökan doftade skönlitteratur. Den gick något i stil med:

En kille kommer in på chefredaktörens kontor. Han ser lugn och trygg ut i sin nystrukna skjorta och snygga byxor. Chefredaktören sveper med handen framför sig och gestikulerar mot stolen. De börjar prata och man förstår att det är en anställningsintervju. Efter en tid summerar chefredaktören vad killen har sagt och frågar vad som särskiljer denne från alla andra sökande.

Det är då killen hoppar upp från stolen, börjar kackla och springer omkring på kontoret. Han ställer sig och pickar med näsan mot skrivbordet när plötsligt en hagelbössa brakar loss. Det som följer är en kavalkad av skott och flygande höns. Han härmar nämligen hur det låter när höns sprängs i spelet Redneck Rampage.

Chefredaktören mailade tillbaka ett kort svar. ”Chefredaktören lutar sig tillbaka i stolen, lägger upp fötterna på bordet och säger: Du är anställd. Bevisa vad du går för.”

Hej, Jedur! Den här texten är för dig.

Att dagligen jobba med idéer och text känns overkligt. Antagligen pågår vår ömsesidiga smekmånad fortfarande. Tillvaron filtreras genom en rosaskimrande lins och är mysig som under en filt framför brasan. Där ligger vi och viskar ömma kärleksord till varandra. Samtidigt tror jag att en större förändring av tillvaron är möjlig. Det här är något jag är riktigt bra på och som jag vill fortsätta med.

Jag skriver broschyrer och lyfter varumärken på stortavlor på stan. Som efterrätt är det stora webbprojekt som gäller, eller att hjälpa en egenföretagare optimera språket i en offert. Jag träffar kunder, sitter i idémöten och kommer snart delta i min första pitch.

Allt är givetvis inte rakt igenom positivt men de goda sidorna överväger definitivt de dåliga. Tack vare kärleksruset har jag inte heller känt så mycket av de svårigheter jag normalt har. Det mest irriterande är sömnbristen som visat sig vid ett par tillfällen. Men visst vore det skönt få koppla av, på riktigt.

Men livet är långt ifrån enbart arbete. Jag jobbar självvalt 75 % för att ha tid över till annat.

Bland annat börjar jag och några vänner snart de första testerna för att senare gjuta tavlor och möbler i betong. Förhoppningsvis kan vi även modifiera en skrivare för att skriva ut foton direkt på betongtavlorna. Och nu till veckan kommer Depeche Mode klinga ut över centrala Norrköping med hjälp av Rådhustornets 48 enorma klockor; två år av väntan och arbete når äntligen sin slutdestination. Jag är dessutom igång igen med att fylla Norrköpings affischplank med nonsens.

Det är alltid lättast för mig att ha ramar omkring det jag skriva, både privat och i arbetet. Utan cannabismailen saknar jag dessa. Så om det ska bli mer text behöver jag förslag på i vilken riktning jag bör gå. Har du en åsikt? Lämna gärna en kommentar.

På min vänstra hand, i 45 graders vinkel till tummen och pekfingret när de är utsträckta, finns bokstäverna txt tatuerade. När livet blir rörigt, och synfältet krymper, behöver jag en visuell påminnelse om det viktiga i livet – och det enda som får mig att slappna av. Det är när jag skriver som jag verkligen lever.

Som tioåring fick jag en skrivmaskin. Det var uppstarten på många år av frenetiskt framknackande av rollspelsäventyr, och jag tror aldrig jag har mått bättre än under den tiden. I olika yrkesroller har jag senare lekt med ord i roller som marknadsförare, webbredaktör och just copywriter. Jag har gjort annonser och finslipat produkt- och förpackningstexter.

Men det har inte varit okomplicerat.

Skrivandet och musiken är säkerhetsventilerna jag har. Nästan oavsett dag, ge mig några minuter med fritt skrivande eller planlöst jammande på ett piano och jag ler. När det prestigelösa utloppet sätts in i ett kommersiellt format, och får ramar, skrumpnar lusten att skapa.

Det var förr. Nu är känslan däremot en helt annan.

Ju äldre jag blir desto mer framträder en ännu starkare och mer självsäker erfarenhet, som ersätter tidigare okunskap och förvirring. Erfarenheten, tillsammans med många fler variabler, har alla nu flätats ihop till vad som verkar vara den perfekta arbetsplatsen. Det var därför jag antog erbjudandet. Jag är copywriter. Igen.